Rättsfallet tre kronor.

Min pappa har berättat för mig om den gången då landsfiskal Wikberg skulle ta av min farfar fiskerätten i Bertejaure. Den berättelsen kommer att finnas på denna blogg så småningom.

Här nedan finns domstolens sammanfattning av en lång historia. Och mina kommentarer. Mycket nöje!

 

Min farfar, Engelbert Berglund, var tillsammans med min far Georg Berglund, ute på arbete vid sina ängar vid sjön Bertejaure. De lägger nät och fångar fisk för att ha lunch och middag.

När de ror i land med sin båt möts de av två av lagens väktare som beslagtar fisken (tre kilo röding till ett värde av tre kronor) och dessa lagens män säger sig också ha rätt att beslagta båt och nät, då det är tjuvfiske det handlar om.

Eftersom farfars humör, inför utsikterna att bli av med båt och nät, hastigt försämrades, så vågade lagens väktare inte ta dessa i beslag och gick från platsen.

Strax lade farfar ut sina nät och kunde snart stilla hungern för någon annan mat hade de inte att tillgå – än fisken.

Året var 1939 eller 1940 och strax blev frågan en tingssak.

 (NJA 1944:37 s 133)

 

Det så kallade trekronorsmålet återges på följande sätt:

(mina kommentarer infällda i texten)

 

Hemmansägaren Engelbert B. äger 1/16 mtl av hemmanet 17/64 mtl Bertejaur 1 1, beläget ovanför den s. k. odlingsgränsen i Sorsele socken av Västerbottens län.

Hemmanet har undergått tilläggsavvittring jämlikt K. K. d. 30 dec. 1916. Därvid bestämdes bl. a., att de till hemmanet hörande, vid sjön Bertejaur belägna ströängar vilka på avvittringskartan betecknades med nr 826 och 846 skulle bibehållas under hemmanet. Tilläggsavvittringen fastställdes genom K. B:s i länet utslag d. 18 maj 1929, vilket vann laga kraft.

 

Som ni ser så har ägorna som innehades med full äganderätt redan 1848 nu förvandlats till ströängar – ett begrepp som föddes under den så kallade avvittringen – en administrativ process som påbörjades före sekelskiftet och som avslutades, för Bertejaures del, 1929. Avvittringen kunde inte ändra på markens jordenatur – ett hemman kunde inte förvandlas till en ströäng – men det var ett faktum som staten valde att bortse från.

 

Efter stämning, som d. 14 nov. 1940 delgivits Engelbert B., påstod landsfiskalen K. W. vid Lycksele tingslags H.R. ansvar å Engelbert B. för det denne vid två tillfällen under sommaren 1940 bedrivit fiske i sjön Bertejaur utanför ägofigurerna nr 826 och 846, varest fiskerätten finge anses tillkomma kronan.

Härjämte yrkades åläggande för Engelbert B. att till kronan utgiva ersättning för 3 kg. röding, som fångats vid nämnda fiske, med 3 kr.

 

En statlig tjänsteman, K.W., har alltså uppsåt att hävda att staten äger vattnet och fisket i sjön Bertejaure. Kanske att andra motiv också fanns för hans minst sagt nitiska insats.

 

Engelbert B. erkände, att han fiskat utanför ströängarna, men bestred bifall till K. W:s talan under förmenande att han där ägde fiskerätt.

Utredning förebragtes.

 

Domslut

H.R:n utlät sig i utslag d. 10 mars 1941: Enär, oavsett huruvida Engelbert B. var lagligen berättigad att idka fiske i sjön Bertejaur utanför de å avvittringskartan med nr 826 och 846 betecknade ägofigurerna, av utredningen i målet icke framgår annat än att han vid bedrivandet av fiske därstädes handlade i god tro om sin rätt härtill, finner H.R:n Engelbert B. icke kunna fällas till ansvar för olaga fiske.

 

Vid denna utgång av målet kan K. W:s yrkande att Engelbert B. måtte ersätta värdet av den fångade fisken icke lagligen bifallas.

K. W. besvärade sig.

 

Som ni ser så vann min farfar målet i första instans – Häradsrätten i Lycksele. Men den statlige tjänstemannen överklagade. Var han nitisk? Skulle han se till att lagen följdes i minsta bokstav, eller fanns något annat motiv?

Advokatbyrån Hallströms i Umeå begärde en utredning av lantmäteriet och vad jag vet så fick farfar fri rättegång då han inte ägde några pengar.

Målet gick vidare till Hovrätten.

 

Domslut

HovR:n för Övre Norrland (hrr Zuhr, Olsson och Kjellin) yttrade i utslag d. 18 aug. 1941: Genom att ifrågavarande ströängar vid tilläggsavvittringen förklarats skola bibehållas under hemmanet Bertejaur 1 1 hava ängarna kommit att tillhöra hemmanets ägare med full äganderätt.

 

Som ni ser så finns det en enkel princip att utgå från – full äganderätt råder. Här hänvisar man till en rätt som man påstår har uppkommit vid avvittringen, men i själva verket har den funnits sedan 1848 då hemmanet skattlades.

 

Med äganderätten till ängarna, som gränsa till sjön Bertejaur, har — då i de med avseende å tilläggsavvittringen gällande bestämmelserna icke stadgats, att undantag för sådant vattenområde finge ske, och i förevarande fall något undantag ej heller skett — följt äganderätten till den del av vattenområdet i sjön som är närmast ängarnas strand.

Enär följaktligen rätten att fiska på de med åtalet avsedda områdena av sjön Bertejaur tillkommer ägarna av hemmanet Bertejaur 1 1, prövar HovR:n rättvist fastställa det slut H.R:ns utslag inne håller såväl i ansvarsfrågan som i ersättningsfrågan.

 

Hovrätten finner att farfar gjort det han har rätt till och att staten gjort fel – och nu börjar det intressanta. Först är en domare av en annan mening och sedan kommer statens advokat, JK, in på arenan och då börjar bilden klarna. Landsfiskal K.W. är uppbackad av staten som vill lägga bevisbördan på den enskilde – en utfattig änkling som snart får sin epilepsi konstaterad. Tre kilo röding är en symbolfråga för ett land med tre kronor som symbol!

 

Skiljaktig: Assessorn Henkow

Assessorn Henkow ansåg, att besvären i vanlig ordning borde utställas till delgivning med Engelbert B.,och fann sig, överröstad därutinnan, mot stadgandet i 27 kap. 5 § rättegångsbalken icke kunna göra ändring i H.R:ns utslag.

Justitiekanslersämbetet fullföljde talan och åberopade därvid utlåtande av kammarkollegiet.

Genom N. Rev:s försorg inhämtades yttrande av lantmäteristyrelsen.

 

Ärendet gick alltså till Stockholm. Till Högsta Domstolen som skulle avgöra om farfar gjort fel som fiskat i eget vatten. Med facit i hand så är det ett gigantiskt slöseri med skattepengar för att försvara tre kronor.

Och då, som nu, är det statens advokat som plågar enskilda.

 

Domslut

Målet avgjordes efter cirkulation d. 31 jan. i H. D., vars flesta ledamöter (Just.R:n Stenbeck, Forssman, Ekberg och Santesson) ej funno skäl att göra ändring i HovR:ns utslag.

Just.R. Lawski anförde: Enligt lagen d. 18 juni 1926 om rätt till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län skall till varje vid den i målet ifrågakomma avvittringen särskilt utbrutet, vid vatten beläget område utan hinder av vad avvittringsutslaget och avvittringsakterna innehålla häremot stridande — höra den del av vattenområdet jämte däri befintliga holmar som är närmast det utbrutna områdets strand.

 

Då ägofigurerna nr 826 och 846 måste anses vara vid avvittringen särskilt utbrutna, finner jag – oavsett huruvida någon del av sjön Bertejaur vid avvittringen tillagts hemmanet Bertejaur 1 1 eller icke – med äganderätten till ägofigurerna följa äganderätt till den del av vattenområdet i sjön som är närmast ägofigurernas strand och där det med åtalet avsedda fisket ostridigt ägt rum.

Jag prövar förty lagligt fastställa det slut HovR:ns utslag innehåller.

 

Rättens mening är alltså att med ströäng följer också fiske i angränsande vatten för en ströäng är en del av hemmanets ägor. Nästa domare gör en djupdykning i det han känner till om läget och det blir stundtals mycket intressant. Ingen domare verkar veta att äganderätt fanns redan före avvittringen, de tror blint på att staten ägde Lappland. Sant är att nybygget Bertejaure redan 1848 ingick i skatt och alltså var skattejord.

 

Just.R. Santesson yttrade till utveckling av sin mening: Enligt det s. k. Lappmarksreglementet d. 24 nov. 1749 skulle den som ville i Lappland nedsätta sig å någon till nybruk tjänlig plats söka tillstånd därtill av

landshövdingen. Denne skulle låta syna och undersöka den uppgivna platsens beskaffenhet, om jordmånen vore duglig och huruvida den tilltänkta uppodlingen lände annan till förfång.

 

Reglementet var tydligt. Du synar in duglig mark som gör att du och din familj kan överleva utan att andra tar skada av det.

Det ålåg den som fått tillstånd att sist inom två år hava gjort någon början med hus uppbyggande och jordens uppodlande; i annat fall förverkades tillståndet, och rätten att anlägga nybygge skulle uppdragas åt annan. Landshövdingen skulle bevilja frihetsår, i allmänhet ej flera än femton. Efter frihetsårens förlopp skulle nybyggena »geometrice avtagas och skattläggas icke just efter de gränser och råmärken, som vid första utsyningen uppgivits, utan till det mantel, som de ägors beskaffenhet, vilka åborna vilja hava och utan andras förfördelande kunna få under hemmanen, befinnes svara före».

 

Även här är principen enkel – du bygger upp gård och odlingar och inom femton år ska du få dina gränser fastställda. För att kunna ta ansvar för ditt mantal och ge dig en areal att ta ansvar för utan skada för andra.

 Om du inte odlat så går rätten till någon annan nybyggare.

 

 

Äldre nybyggare ägde dock icke i sådan omfattning erhålla till odling tjänlig mark, som han begärde men ej kunde hinna uppbruka, att icke även

den som slagit sig ned eller ville bygga bredvid honom kunde få så mycket jord att han där hade sin bärgning. Upparbetad åker eller äng kunde emellertid icke frånkännas äldre nybyggare och tilläggas annan utan hans samtycke och mot viss betalning. I fråga om vad som härvid skulle anses upparbetat föreskrevs:

»Ej må någon räkna sig hava uppodlat och nedlagt arbete å sådana ställen, varest han upprest en eller annan höstack, hässja eller lada till inrymmande av det hö och foder, som själva naturen utan dikning och rothuggning giver. Men för uppodlad må den trakt och lägenhet anses, som igenom kärra och

mossars utdikande samt träna barkande och rothuggande gjorts nyttig och brukbar till åker och äng. I följe därav äger ock ingen större rätt till hö och skogmyror, varav en nybyggare kan hava tillfälle och nödigt sig i första början av nybyggets inrättande att betjäna, än så vida brist vara kan på andra när belägnare och till röjning dugliga platser och ingen annan nybyggare tillkommer, som slika myror bättre betarva torde.»

 

Man förtydligar att du inte ska äga utan att kunna bruka hela arealen och att dina ängar ska brukas så nära hemmet som möjligt. För de första nybyggarna på Bertejaure var detta inga problem. 1867 genomfördes syn och åboskyldigheterna godkändes. Skattejorden var bekräftad och 1868 saknades inget kriterium på ägande – eller hur var det? Tillbaka till HD 1944:

 

Den föreskrivna uppmätningen av nybyggena skedde icke.

 

Domaren konstaterar att Kungen inte dragit upp gränserna som utlovats i reglerna från 1749. Så bonden har följt reglerna och börjat odla sina ägor, men får ingen gräns fastställd, i strid mot reglementet. Kungen gör inte sitt jobb, eller hur var det:

 

Däremot verkställdes skattläggning.

 

Santesson konstaterar att skattläggning sker och därmed är jordenaturen klar – det är skattejord vi talar om. Eller vet domaren om det?

Det upptagna nybygget, som var av krononatur, innehades av nybyggaren endast med i viss mån tryggad besittningsrätt.

 

Men hallå där, Santesson, visste du inte om att jordenaturen i din förra mening var skattejord? Menar du nu i din nästa mening att jordenaturen var ”krono”? Vem har beordrat en sådan ändring? Och äganderätt kan väl inte ersättas med ”i viss mån tryggad besittningsrätt”? Utan att någon har fattat beslut om det, i strid mot gällande lag… Hur menar Santesson egentligen?

 

Genom senare tillkomna författningar erhöll nybyggaren emellertid rätt att under vissa förutsättningar få nybygget omfört till skattehemman. Därigenom förvärvade innehavaren äganderätt till fastigheten, och lagfart kunde meddelas å denna.

 

Det är väldigt förvirrande att samma person i ena meningen säger att skattläggningen sker och att vi talar om skattejord, och sedan i nästa mening om en inskränkt rätt utan angivande av grunderna till den. Men nu blir det riktigt snurrigt för de bestämmelser som kommer till senare ska ge äganderätt på något där äganderätt redan fanns…

 

Med avvittringen, som beträffande lappmarken i huvudsak grundades å stadgan d. 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbetens läns lappmarker (Sv. F. S. nr 26), åsyftades i första hand att från kronans marker utbryta hemman och nybyggen samt bereda dem bestämda ägoskiften i inägor och skogsmark.

 

Avvittringen påbörjas fem år efter att Bertejaure omförts till skattejord och under första delen av artonhundratalet finns ingen kronojord alls i våra trakter. Så hur kan man ta från kronomarken och ge till nybyggarna? Det förefaller ju mera som att kronan tar mark från fjällfolket under förevändning att ordna och reda ut situationen för hemmansägarna…

 

Vid avvittringen skulle ägorna utläggas i ett begränsat antal skiften, i regel ej flera än fyra. För beredande av lämpligt skifte skulle delägare vara skyldig att ingå i ägoutbyte. Härvid kunde ouppodlad mark utan vederlag frånhändas innehavaren, såvitt den ej erfordrades för fastighetens bestånd.

 

På de flesta håll i Sverige genomfördes ett ”laga skifte” där markägare bytte med markägare för att få bärkraftiga och sammanhängande hemman. En sådan sortering är av godo för jordbruket, tror jag.

Här handlar det om att staten, under pågående sortering, blandar in sig själv som part och kallar sig för markägare som lägger under sig skog och vatten och hittar på en ny sorts jordenatur – kronans överloppsmark. Vilka lagar har styrt denna omfördelning i Lapplands största jordreform någonsin? Hur kunde man ta icke uppodlad mark utan att ersätta markägaren?

 

Var marken odlad, ägde däremot innehavaren rätt till vederlag i odlad eller till odling tjänlig mark.

 

-Så tråkigt då, att all odlingsbar mark var upptagen 1873, av odling. Det fanns ingen odlingsbar jord att byta med, och kronan ägde inte heller mark före avvittringen som den kunde byta med. Det som hände på 1920-talet när avvittringen after många år närmade sig sitt slut, var att staten köpte tid av nybyggaren. Nybyggaren röjde upp en ny fläck på den mark han redan ägde och fick eventuellt värdet av ett års höskörd i betalning mot att han släppte en äng som redan skattade för och som till vardags  gav det hö som hans kreatur behövde. Den sortens bondfångeri är staten antagligen inte så stolt över idag. Eller vad tror ni?

 

De kringspridda utängarna skulle således, i den mån de ej föllo inom de egentliga hemskiftena, bibehållas såsom särskilda skiften eller bliva föremål för ägoutbyte, så att tillåtet antal skiften ej överskreds.

 

Det tillåtna antalet skiften var fyra. Men inte ens så många fick min farfarsfar under avvittringen. Han hade gårdsstället i Ammarnäs och ett skogsskifte 5 km nedströms Vindelälven. Men ett tredje skifte, det runt sjön Bertejaure där all hans skattekraft kom ifrån, fick han inte insynat under sitt hemman. Kronan gjorde om det skatteomförda hemmanet till ströängar.

Det är mycket förnedrande att förstå att kronan betraktade vårt hemman som ”kringspridda utängar”.

 

I samband med avvittringen verkställdes ny skattläggning. Varje ägofigur, även utängarna, åsattes ett värde uttryckt i öretal, och summan öretal utgjorde fastighetens skattetal.

 

Bertejaureområdet var rikt på hö. Här odlades allt det hö som avgjorde vårt skattetal. För en viss mängd hö av viss kvalitet kunde du få 10 öre. Det var ett mått på bärighet, eller hållbarhet om man så vill.

10 öre var 1/64 dels mantal och mantalet var skattetalet. Därifrån beräknades din skatt ungefär som din skattetabell idag räknar utifrån din månadslön. Vårt hemman blev 17/64-dels mantal. Varför blev då inte ängarna vid sjön avstyckade som en del av hemmanet. Eller snarare – varför tog man av oss det vi levde på då?

Santesson fortsätter 1944:

 

Det visade sig snart, att avvittringsbestämmelsernas tillämpning medförde svårigheter beträffande utängarna. Genom flera K. Br. (d. 12 juli 1878, d. 20 juni 1879 m. fl.) föreskrevs därför, att de spridda ängslägenheter

som tillhörde hemman eller nybygge finge, utan att avskiljas genom uppdragna rågångar, innan de kunde utbytas mot annan mark, tillsvidare bibehållas under hemmanet eller nybygget och under tiden beräknas såsom endast ett skifte. I enlighet härmed blevo de utängar som icke kunde inrymmas inom de vid avvittringen utlagda skiftena i inägor och skogsmark tillsvidare bibehållna under fastigheterna.

Dessa utängar, de s. k. ströängarna, inräknades i fastighetens areal. Öretal åsattes dem, och detta inräknades i fastighetens öretal.

 

Frågan om ett skattlagt hemman kan omföras till ”ströäng” är aldrig prövad. Kanske ska det gå att få svar på den frågan någongång. Santesson skriver i alla fall att ”ströängar” som man nu kallar områdena där man fråntog farfarsfar hans äganderätt, behålles och ger skattetal. Du betalar skatt för det du inte äger – eller hur är principen?

 

 

En slutlig reglering beträffande ströängarna inom den del av lappmarksområdet varom i detta mål år fråga skedde genom tilläggsavvittringen.

Enligt K. K. d. 30 dec. 1916 ang. tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark (Sv. F. S. nr 603), vilken kungörelse, såvitt nu är av intresse, ändrats genom K. K. d. 7 febr. 1919 (Sv. F. S. nr 33) och d. 3 juni 1921 (Sv. F. S. nr 339), var hemmansägare eller nybyggare pliktig att, i den mån genom tilläggsavvittring bestämdes, till kronan avträda ängarna

mot ersättning, som skulle utgå medelst bekostande av odling å fastighetens vid avvittringen bestämda ägor eller å mark som genom tilläggsavvittringen förenats med fastigheten. I samband med ängarna skulle jämväl utan vederlag avträdas mark som vid allmänna avvittringen åtföljt desamma såsom impediment.

 

Enligt en mängd förordningar var bonden skyldig att ge kronan allt som inte behövdes för att fullgöra skattskyldigheten. Så höet kunde man inte ta av bonden för då fick man ingen skatt till Kungen. Men eftersom skogen var mera värd för kungen än för nybyggaren så tog kronan bort den för att ge åt skogsbolagen. Eftersom vattnet var mera värt för kronan än för bonden så tog man bort det från äganderätten.

Allt detta gjorde man under förevändning att man skulle ordna och ställa till rätta och underlätta för fjällfolket.

 

Ängar av viss beskaffenhet skulle icke omfattas av indragningen. Genom K. K. d. 3 juni 1921 tillades föreskrift att, därest äng som icke omfattades av indragningen framdeles befunnes böra för tillgodoseende av nomadlapparnas intressen indragas till kronan eller bleve behövlig för utnyttjande av kronans vattenrätt eller eljest för allmänt ändamål, innehavaren skulle, med vissa undantag, vara pliktig att avträda ängen. Rörande dylikt avträdande förordnade K. M., och vederlag skulle utgå enligt kungörelsens

föreskrifter. Såsom skäl för bestämmelsen om ytterligare indragning framhölls (K. prop. 1921 nr 244 s. 21) svårigheten att på förhand fullt beräkna verkningarna av indragningsreglerna, varför kronan borde äga möjlighet att utan för stor omgång återförvärva äng som undantagits vid tilläggsavvittringen.

 

Det här kontraktet är ett under av förtryck. Bonden avträder, ger bort, eller blir bestulen på, mark och även ängar, om någon annan behöver det bättre. Skulle bonden få äng till sina ägor som senare behövs av kronan så måste han avstå ängen.

 Vem får skriva ett sådant kontrakt i dag? Det är inte att undra på att oförmågan att läsa och skriva, samt rädslan för överheten, var utbredd.

 Om kronan behövde så kunde kronan ta – det var en verklighet för fjällfolket. Men hur lagligt var det?

Såsom framgår av det anförda innehades enligt lappmarksreglementet de naturliga slåtterängar som lågo utanför nybyggets egentliga ägoområde med sämre rätt än detta.

 

Eftersom gränsen dras nära huset så är det du äger utanför den gränsen inte längre något du äger, säger Santesson att Lappmarksreglementet säger. Men något sådant fanns inte i insyningarna för Bertejaure. Insynat område skulle gränsläggas så att familjens hållbarhet garanterades. Inte genom att vissa områden gavs en sämre äganderätt?

Santesson skrev det i ett tidigare stycke i denna skrift.

Santesson utgår nu från att staten har rätt – men var det så? Vem hade i så fall stiftat den lagen och när?

Om hemmanet ingick i skatt 1868 – kunde det då tas bort från skatt senare utan att någon gör det lagligt? Vem stiftade lagen om att ett hemman får döpas om till en ströäng och gäller den lagen även idag?

Någon borde ändra på den i så fall eller ska äganderätten urholkas?

 

 

Ängarna skulle höra till nybygget endast så länge de voro erforderliga, vilket antogs vara fallet i »första början av nybyggets inrättande». Därefter måste nybyggaren finna sig i att utan vederlag avstå ängarna till andra som bättre behövde dem.

 

Santesson tolkar in statens behov i ett reglemente som har en annan lydelse. Det står om att andra nybyggare kan behöva ängen bättre än du själv och att du då får avstå ängen – och det tror jag att fjällfolket kunde acceptera. Men att staten tar av dig ängen för att den plötsligen känner sig sugen på att äga en del av din mark, står inte reglerat i 1749 års reglemente.

 

Den rätt som nybyggare sålunda ägde till utängarna förändrades icke genom att nybygget omfördes till skattehemman. Rätten till ängarna torde fortfarande hava varit såtillvida prekär att hemmansägaren enligt

lappmarksreglementet var skyldig att avstå dem då de ej längre erfordrades. (Kolonisationskommitténs förslag till lag om ströängars indragande till kronan m. m. 1919 s. 28–29.)

 

Det tål att man påminner om att avträdandet var till annan nybyggare och inte till staten. Och varför ska man räkna med att ett nybygges behov av hö ska bli mindre med åren? När barnen växer är det väl nödvändigt med mera hö till kor som ska ge mera mjölk? Hur resonerar Santesson egentligen?

 

Vid avvittringen skulle frågan om utängarnas bibehållande upptagas till behandling. Ängarna skulle ingå i de utlagda skiftena eller ock utbytas. Därest avvittringen beträffande hemman eller nybygge kunde fullt

genomföras, skulle all till detsamma hörande mark, bortsett från andelar i samfälligheter, vara utbruten och alla ägor innehavas med enahanda rätt. Ägare av skattehemman skulle således innehava samtliga hemmanet tillagda ägor med full äganderätt.

 

Om Santesson visste vad jag vet, så skulle han förstå att ett skattehemman hela tiden är ett skattehemman. Det kan inte omföras till ett kronohemman för att sedan bli till en del av sin forna yta skattehemman. Det var hela tiden ett skattehemman. Kanske att Santesson för kommande generationer vill ge sken av att äganderätten i Lappland behandlats lagenligt?

För ägaren av Bertejaure, Josef Berglund, min farfarsfar, måste avvittringen ha varit en fruktansvärd upplevelse som tärt hårt på hans livskvalitet.

 

Han var ägare till ett skattlagt hemman, som plötsligt får namnet ”ströäng” och som därför ska läggas utanför hans hemman. Hur befängd får en myndighetsutövning vara?

Santesson skriver att avvittringen skulle samla ägorna i avgränsade ägofigurer – och det begärde Josef också, att Bertejaure skulle få en egen beteckning som ett tredje område av fyra möjligt tillåtna.

Den administrativa benämningen ”ströäng” är så oriktig den kan bli och den lagliga benämningen ”skattlagt hemman” så förnekad som det bara går att göra.

Staten ska skämmas!

Santesson fortsätter 1944:

 

På sätt förut berörts kom emellertid avvittringen icke att fullständigt genomföras beträffande utängarna.

Dessa fingo i stor utsträckning tillsvidare bibehållas under fastigheterna. Innebörden härav med avseende å rätten till ängarna är i viss mån dunkel.

 

Santesson är skicklig, han har kidnappat uppmärksamheten hos läsaren och hänvisar till de utspridda och med svag ägenderätt innehavda ängarna. Men hos vårt hemman förelåg ingen spridd förekomst av ängar. Runt sjön var det ett stort kluster av ängar. Ungefär som en klase med druvor, ligger de där runt sjön. Och de ligger inom det område som insynats 1833, 1848, 1849 och som skattlagts 1848 och 1868.

Santesson gör det troligt att staten i sin godhet låter bonden behålla sin mark, tills vidare, utan hänvisning till att bonden redan ägde marken.

Kom ihåg det!.

 

Skäl kunna anföras för den meningen att rätten till ängarna var avsevärt svagare än den rätt hemmansägare och nybyggare erhöllo till annan genom avvittringen erhållen mark. (Kolonisationskommitténs förslag s. 35–36.) Mot denna mening kan invändas bl. a., att den skulle medföra orättvisa för de hemmansägare eller nybyggare som fingo en särskilt stor del av sina ägor

i form av ströängar. Ströängarna inräknades även i fastighetens areal och det öretal som åsattes dem ingick i fastighetens skattetal. Framhållas må, att lagrådet vid granskning d. 4 mars 1921 av förslaget till lag om ströängars indragande till kronan (K. prop. 1921 nr 199 s. 92) yttrade bl. a.: »Den rätt, med vilken de s. k. ströängarna innehafts, har, såsom av den förebragta utredningen framgår, från början varit synnerligen svag.

 

Om avvittringen varit det enda sättet att fånga mark i Lappland så har Santesson rätt. Men vad var då meningen med 1749 års reglemente?

 

Sedermera har emellertid genom medgivande från kronans sida denna rätt i viss mån vuxit sig starkare. Man synes nu få betrakta den såsom en äganderätt, inskränkt i så måtto att kronan är, där så anses lämpligt, berättigad att återtaga ströängarna mot vederlag i annan mark. Ifrågavarande lagstiftning avser att giva kronan rätt att mot huvudsakligen annat vederlag än mark återbekomma ströängarna; den är således av en karaktär i viss mån analog med expropriationslagens.»

 

Santesson ger staten rätten att inskränka äganderätten på de ströängar som staten medgivit – men han glömmer att marken redan ägdes och att någon redan betalade skatt för den. Före avvittingen fanns det en rätt och då fanns det ingen Kronoöverloppsmark alls.

Santesson tolkar bestämmelserna så att de ger staten rätt att expropriera utan annan betalning än mark. Vem har staten stulit den marken från?

 

Frågan om den rätt med vilken ströängarna innehades under den tid då de fingo tillsvidare bibehållas under fastigheterna är emellertid av underordnad betydelse sedan genom tilläggsavvittring innehavet av ängarna slutligt ordnats.

Santesson berömmer staten för att ha ordnat ägenderätten genom tilläggsavvittring. Men blir ett stöldgods laglig egendom genom ett administrativt förfarande? Vilken lag ger i så fall rätt till det?

 

Beslutet om ängarnas bibehållande innebar i själva verket ett uppskjutande av avvittringsåtgärderna i viss del (kolonisationskommitténs förslag s. 35) och tilläggsavvittringen utgjorde avslutandet av det sålunda uppskjutna förfarandet. Tilläggsavvittringen måste därför anses medföra

samma verkan som en genomförd avvittring.

 

Och den verkan har ingen påverkan på markens jordenatur. Det som var hemman före avvittringen ska rätteligen vara hemman efter avvittringen. Äganderätt kan inte utsläckas av en administrativ process.

 

Därest vid tilläggsavvittring bestämts, att viss ströäng skall bibehållas under fastigheten, får ängen anses ingå i fastighetens ägovälde på samma sätt som övriga ägor, och den innehaves med enahanda rätt som dessa. Härutinnan saknar den omständigheten betydelse att ängen enligt föreskrifterna om tilläggsavvittring kan under vissa förutsättningar mot ersättning indragas till kronan. En sådan indragning är, såsom lagrådet framhållit, jämförlig med expropriation. Erinras må, att kolonisationskommitten i motiveringen till sitt förslag till lag om ströängars indragande till kronan (kolonisationskommitténs förslag s. 91) framhöll, att enligt förslaget komme en vid ströängsförrättning bibehållen äng att i allo likställas med annan fastigheten tillhörig mark. Och vid sin nyssnämnda granskning av förslaget yttrade lagrådet (K. prop. 1921 nr 199 s. 95), att bestämmelsen i den föreslagna lagen att ängar, som vid förrättning enligt lagen bibehållits under fastighet, sedermera ej vore underkastade indragning innebure att innehavare av dylik äng finge full äganderätt till sin äng. På samma sätt måste ströäng som vid tilläggsavvittring förklarats skola behållas under skattehemman anses hava tillfallit hemmansägaren med full äganderätt.

Vår uppgiftslämnare gör alltså troligt att äganderätt uppkommit med hjälp av avvittringen – särskilt vad det gäller ströängar. I vårt fall fanns dock ägandet redan 1868 så jag förstår att Santesson inte skriver för att rädda min farfar från att bli orättvist dömd utan han skriver för att rädda skinnet på dem som genomfört avvittringen och i strid med lagen tagit av fjällfolket äganderätt och på administrativ väg ockuperat mark som rätteligen ägdes av någon annan.

 

Beträffande avvittrings verkan i fråga om strand- och vattenrätt bör märkas, att enligt § 7 avvittringsstadgan d. 30 maj 1873 förbehölls vid avvittringen kronan och andra virkesägare rätt till flottning i alla de vattendrag där flottled funnes eller kunde upprensas, varjämte kronan förbehölls rätt till de på kronomarker och inom kronohemmans och boställens områden befintliga större strömfall som till farleders öppnande, sjöars uttappning, ovanför belägna ägors befrielse från översvämningar m. m. dyl. kunde användas, och borde av kringliggande mark nödigt utmål därtill avsättas.

Under åberopande av dessa bestämmelser undantogos vid avvittringen för kronans räkning ett antal strömfall jämte utmål. Därjämte undantogos för kronans räkning samtliga inom avvittringslagen belägna större vattendrag. Sålunda gjordes vid avvittringen inom Sorsele avvittringslag förbehåll för inom avvittringslaget fallande del av Vindelns jämte Tjulåns och Juktans vattendrag med bivattendrag. Skälet för undantagandet av dessa vattenområden var att det ansågs kunna vara med hänsyn till framtida vattenregleringar av vikt att även där större strömfall icke funnos vattnet med tillhörande grund förbehölles kronan. (K. prop. 1926 nr 69 s. 2.)

 

Jag får den känslan att ”målet tre kronor” gett ekon på flera ställen än inom rättsväsendet. Santesson skriver för att göra troligt att staten behandlat fjällfolket rätt, så att ingen börjar rota i de faktiska förhållandena. Några strömfall har vi aldrig sett vid sjön Bertejaure och Tjulån rinner en bra bit från vår sjö. Här talar han för att var och en ska förstå att statens ”behov” går före bygdens behov och att all äganderätt utgår från staten och i Lappland alltid har gjort det.

Har han rätt i det? Mitt svar är NEJ det har han inte.

 

Santesson redogör också för att många klagade på avvittingen när de började se konsekvenserna av den. Bland annat klagade man på strandrätt och fiskerätt på ett sådant sätt att en särskild lag stiftades 1926 för att fiskerätten skulle garanteras åbor som fullgjort sina skyldigheter. Hade byborna inte klagat hade de också blivit av med sin fiskerätt.

Vad de flesta glömde bort, var att deras äganderätt redan urholkats av statens agerande. Staten hade ändrat i fastigheters jordenatur i strid mot reglementet och i praktiken var bönderna avstulna mark som var deras.

Här kommer i mindre teckenstorlek den delen av Santessons text.

 

Över avvittringsutslaget rörande Sorsele avvittringslag anfördes besvär av åtskilliga sakägare. En del av de klagande yrkade helt undanröjande av det gjorda förbehållet under det att andra begränsade sin talan till att avse endast fiskerätten. K. M. meddelade utslag i målen d. 20 okt 1919 (R. Å. 111–119). I utslaget på de av förstnämnda grupp av klagande anförda besvären yttrades bl. a.: »Den i svensk rätt sedan gammalt vedertagna grundsatsen, att med äganderätt till strand följer äganderätt till vatten, måste anses äga tillämpning jämväl vid avvittring, i den mån icke uttryckligen stadgats, att undantag därifrån må ske.

Avvittringsstadgan för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker d. 30 maj 1873 medgive allenast i § 7 dylikt undantag med avseende å flottning och större strömfall. Däremot kan icke av den i § 19 samma stadga meddelade föreskriften om skyldighet för delägare att för beredande av lämpligt skifte ingå i ägoutbyte eller eljest avstå från mark, som av honom innehaves, dragas den slutsatsen, att delägare, som fått sig strand tilldelad, skulle kunna mot sitt bestridande frånhändas den rätt till vatten, som enligt

ovannämnda allmänna grundsats därmed följer. Med strandägare måste i förevarande hänseende anses likställd den, som med åbo rätt innehar hemman eller hemmansdel, med avseende varå föreskrivna odlings-

och byggnadsskyldigheter fullgjorts. Enligt vad i ärendet blivit upplyst, hava beträffande dem av ifrågavarande fastigheter, som innehavas med åbo rätt, nyssberörda skyldigheter behörigen fullgjorts.

På grund härav och då delägare i genom avvittringen uppkommet skifteslag måste anses äga rätt till fiske i vatten vid skifteslagets strand, prövar K. M. lagligt på det sätt bifalla klagandenas nu förevarande talan, att det i överklagade utslaget för kronans räkning gjorda förbehållet av inom avvittringslaget fallande del av Vindelns jämte Tjulåns och Juktans vattendrag med bivattendrag undanröjes, såvitt därigenom skett inskränkning i den klagandena såsom ägare av eller åbor å hemman eller delar av hemman med strand vid samma vattendrag tillkommande rätt.»

Beträffande de av den andra gruppen klagande anförda besvären undanröjdes undantaget, såvitt därigenom skett inskränkning i den dessa klagande såsom delägare i skifteslag med strand vid ifrågakomna vattendrag

tillkommande rätten till fiske.

I stort sett samma utgång som Sorselebesvären fingo besvär som av åtskilliga sakägare anfördes över likartade avvittringsutslag rörande andra avvittringslag i Västerbottens län.

Dessa avgöranden medförde, att vissa sakägare erhöllo vatten rätt under det att andra, som icke överklagat avvittringsutslagen, kommo att sakna sådan rätt, medan åter de som klagat allenast rörande fiskerätten väl ägde dylik rätt men ej vatten rätt i övrigt. För undanröjande av denna sakligt sett ej grundade olikhet i strandägarnas ställning utfärdades d. 18 juni 1926 lag om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län (Sv. F. S. nr 322).

 

Denna föreskrev i huvudsak, att i avseende å de områden av Västerbottens

läns lappmark beträffande vilka K. B. meddelat avvittringsutslag efter utgången av år 1915 skulle, utan hinder av vad avvittringsutslagen och avvittringsakterna innehöllo däremot stridande, till varje vid avvittringen

särskilt utbrutet område som låge vid vatten höra den del av vattenområdet jämte däri befintliga holmar som vore närmast det utbrutna områdets strand.

Det är tveksamt huruvida denna lag är tillämplig även beträffande vatten rätten vid utängarna.

 

Vid lagens tillkomst torde man hava tänkt endast på det egentliga ägoområdet. Å andra sidan medgiva ordalagen en tillämpning även å ströängarna, därest dessa kunna anses särskilt utbrutna. Då såsom redan berörts, sedan vid tilläggsavvittring bestämts att viss äng skulle behållas under fastigheten, ängen måste anses ingå i fastighetens ägo välde på samma sätt som övriga ägor, synes viss anledning föreligga att i varje fall därefter anse ängen särskilt utbruten. Den omständigheten att ängen icke blivit särskilt utstakad torde icke kunna tillmätas betydelse härutinnan. En tolkning som möjliggör, att vattenrätt tillerkännes de under fastigheterna bibehållna ströängarna, synes även stå i god överensstämmelse med lagens syfte.

 

Santesson dröjer här nedan  en stund vid vårt hemmans skattläggning.

I skrivelse till K. B. i Västerbottens län d. 18 dec. 1913 avgav avvittringsstyresmannen förslag till avvittring av viss del av Sorsele socken. Till förslaget hörde ett d. 10 maj 1912 dagtecknat förslag till skattläggning

och områdestilldelning av hemmanet 17/64 mtl Bertejaur nr 1. Enligt förslaget tilldelades hemmanet, som var av krononatur, inägor och husbehovsskog i två skiften, det ena mellan och invid Vindelälven

och Tjulån och det andra å ömse sidor av Sandbäcken.

 

För tydligehetns skull upprepar jag att hemmanet redan var skattlagt 1868, och därför aldrig varit av ”krono” natur.

 

Vidare erhöll hemmanet 47 »ängar utom området», bland dem ägofigurerna nr 826 och 546, båda belägna vid sjön Bertejaur. Denna sjö, som utgjordes av ägofigurerna nr 550 och 851, båda impediment, redovisades i upprättad beskrivning under rubriken: »Vid avvittringen avmätta ägor, som föreslås att hänföras till oavvittrad kronomark.»

 

Som ni vet vid det här laget så är ängarna skattlagda sedan 1868 och det var också den insynade sjön som nu får den felaktiga beteckningen ”impediment” alltså mark utan värde. Mina förfäder levde på fisk, så till den grad att en granne sa till mina barn som blivit vegetarianer att de övergivit ett familjemönster – för våra förfäder var gjorda av fisk.

Administrativt förtryck är att ljuga om verkligheten och därigenom skaffa sig eller uppdragsgivaren fördelar på annans bekostnad.

 

Enligt en jämväl till förslaget hörande, d. 10 okt. 1913 dagtecknad beskrivning över vissa åt kronan vid avvittringen bibehållna vattendrag skulle kronan förbehållas inom avvittringslaget fallande del av Vindelns jämte Tjulåns och Juktans vattendrag med bivattendrag.

Genom utslag d. 30 dec. 1916 fastställde K. B. förslaget till skattläggnjng och områdestilldelning för hemmanet Bertejaur nr 1. De vid avvittringen avmätta ägor som föreslagits att hänföras till oavvittrad kronomark skulle tillsvidare bibehållas såsom kronoöverloppsmarker. Beträffande under fastigheten

bibehållna, utom dess område belägna spridda ängslägenheter skulle gälla vad därom stadgades i K. Br. d. 20 juni 1879. De fingo således, utan att avskiljas genom uppdragna rågångar, innan de kunde mot annan mark utbytas, tillsvidare bibehållas och under tiden beräknas såsom endast ett skifte.

Santesson kanske inte hade kunskap om att Josef Berglund redan 1900 begärt att få ängarna vid sjön Bertejaure avgränsade och inlagda som en del av hans hemman. I strid mot reglementet så gjorde myndigheten inte detta. Så texten som får det att framstå som att statens ovilja att avgränsa området var av omtanke om ströängens innehavare är verkligen att visa förakt både mot då gällande reglemente, men mest av allt mot min farfarsfar som ville göra rätt för sig och därmed få rätt gjort mot sig.

 

 På grund av ett K. Br. d. 21 juni 1916 skulle hemmansägare eller nybyggare vara skyldig att, i den mån genom tilläggsavvittring bestämdes, till kronan avstå bl. a. mot ersättning slåtterängar utanför hemmanens eller

nybyggenas egentliga ägoområden. K. B. fastställde vidare förslaget rörande de kronan förbehållna vattendragen.

 

Över utslaget besvärade sig dåvarande åbon å hemmanet Bertejaur nr 1 Josef B. Han yrkade bl. a. att för hemmanet måtte utläggas ett tredje skifte omfattande vissa hemmanet utom området tilldelade ängslägenheter i närheten av sjön Bertejaur eller ock att dessa ängslägenheter måtte för all framtid tillhöra hemmanet, att hemmanets innehavare måtte tillåtas att under slåttertiden bebo en lägenhet vid nämnda sjö samt där äga fritt mulbete på kronans mark för sin boskap ävensom fritt fiske i sjön Bertejaur med kringliggande mindre sjöar och vattendrag samt att hemmanets innehavare måtte få åtnjuta fritt fiske i sjön Gautsträsk med bivattendrag.

 

Josef ville med sin klagan få gränser införda för att hans område som han hävdat sedan 1882 skulle erkännas som den ägodel det var. Men tjuven – i det här fallet staten – har alla byråkrater i sitt lag och därför sker inte detta.

Vi som kommer efter Josef har i alla fall vittnesmål och ostridiga beskrivningar på hävd på marken från 1833 och framåt till 1960-talet.

Vi kan i vart fall åberopa hävd på marken som skäl till att vi äger den om inte staten erkänner sin stöld och ger oss hemmanets helhet tillbaka.

 

I utslag d. 15 juni 1917 fann K. M. (R. Å. Jo 82) — som ville framdeles meddela utslag i vad anginge klagandens yrkande om rätt till fritt fiske i Gautsträsk med bivattendrag — besvären i övrigt ej föranleda

ändring i K. B:s utslag. Beträffande den uppskjutna frågan om fisket i Gautsträsk meddelade K. M. utslag d. 20 okt. 1919 (R. Å. Jo 113) av det innehåll förut angivits.

 

Josef fick inte gehör för sin klagan. Men visste han att han klagade till tjuven för att få stöldgodset tillbaka?

 

Sedan hemmanet Bertejaur nr 1 d. 3 maj 1923 omförts till skatte, företogs d. 23 och d. 24 juli 1928 förrättning jämlikt kungörelsen angående tilläggsavvittring för indragning till kronan av till hemmanet hörande

ströängar. Avvittringsnämnden bestämde, att 31 ströängar, bland dem nr 826 och 846, skulle bibehållas under hemmanet, medan 16 ängar skulle indragas till kronan. K. B. fastställde avvittringsnämndens beslut genom utslag d. 18 maj 1929, vilket vann laga kraft.

 

Det är förnedrande att se hur staten delar upp bytet efter stölden och säger sig ha gett bonden en gåva – skattehemmanet. Det skattehemman som stulits under skrivbordet och som sedan återuppstått med nytt bläck som en gåva från kungen.

Santesson vet kanske inte om det, men han beskriver i detalj en stöld som för den som bara läser texten kan se oantastlig ut, men för den som bor mitt i området och fått verkan av pennstrecken kastat in i modersmjölken så betyder berättelsen nederlag, förnedring och förtryck.

Santesson fortsätter som att inget dramatiskt har hänt:

 

Av det anförda framgår, att ströängarna nr 826 och 546 vid tilläggsavvittringen bibehöllos under hemmanet.

De kommo därigenom att utgöra en integrerande del av detta, och de innehavas, då hemmanet omförts till skatte, med full äganderätt.

Till ängarna hör enligt allmänna grundsatser rätt till vatten och grund utanför stranden i den mån icke undantag uttryckligen skett. Sådant undantag gjordes icke vid avvittringen.

 

Santesson ger farfar rätt i frågan om fisket, men på den grunden att staten godkänt ”ströängen” vid avvittringen. 

 

Visserligen skulle enligt avvittringsutslaget sjön Bertejaur, bestående av ägofigurerna nr 850 och 851, tillsvidare bibehållas såsom kronoöverloppsmark, men denna redovisning kan icke anses innebära något förbehåll rörande vattenrätten. Att vattenområdet på kartan upptogs med figurnummer och enligt utslaget redovisades bland

överloppsmarken kan hava berott på tillfälliga omständigheter.

 

Varför skriver han om sjön som att den av en tillfällighet blivit införd med figurnummer? Ingick kanske inte sjön i synen från 1833 och 1848? Betydde stöld av sjö något annat än stöld av ängar? Jag vet inte, men jag ska ta reda på det.

 

Beaktas hör även, att vid avvittringen den definitiva regleringen av ströängarna uppsköts till den kommande tilläggsavvittringen. Något slutligt

avgörande rörande vare sig ängarna eller rätten till vatten utanför dessa åsyftades således icke. Det för kronan gjorda allmänna förbehållet rörande vissa vattendrag omfattade icke sjön Bertejaur.

 

Josef B:s talan om rätt till fritt fiske i sjön (sjön Gautsträsk alltså – i sjön Berttejaure har vi alltid fiskat och gör det än idag) blev visserligen ogillad genom K. M:s utslag d. 15 juni 1917, men denna talan avsåg fiske i sjön överhuvud och utslaget kan icke hava berört den vattenrätt som följer med de vid sjön belägna ströängarna. Detta kan så mycket mindre antagas som via nämnda tid frågan huruvida ströängarna skulle behållas under hemmanet eller indragas till kronan icke var avgjord.

Ej heller vid tilläggsavvittringen gjordes något undantag beträffande rätten till vatten vid de båda ängarna.

 

Sjön insynades som en integrerad del av Bertejaure redan 1833 och 1848.

 

När dessa vid förrättningen förklarades skola bibehållas under hemmanet och sålunda definitivt infogades i hemmanets ägovälde, måste därför med ängarna hava följt rätt till vatten utanför stranden. Skulle det anses att den vid avvittringen skedda redovisningen av vatten området medfört, att detta icke då tilldelats hemmanet, måste i allt fall vid tilläggsavvittringen vattnet kommit att tillfalla hemmanet.

Då sålunda varken vid avvittringen eller vid tilläggsavvittringen undantag gjorts beträffande vattenområdet utanför ängarna, måste detta enligt allmänna grunder anses tillhöra hemmanet. Vid sådant förhållande

saknas anledning att ingå på frågan huruvida 1928 års lag är tillämplig beträffande vatten utanför ströängar.

 

Santesson avslutar härmed sin inlaga och även om han uttalar sitt stöd till farfar så svider det att han tror på den statliga äganderätten som avvittringen införde i Lappland.

 

 

K. M:s utslag utfärdades d. 12 febr. 1944.

 

Det här är avskrift från en sammanfattning av ”trekronorsmålet” – den fullständiga akten har jag beställt från Riksarkivet.

 

Josef Berglunds klagan 1900 finns och kommer att återges.

 

Josef Berglunds klagan från 1916 är försvunnen från Riksarkivet – kanske går den att återfinna.

 

den 20 februari 2009

Urban Berglund

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s