Tack för ert deltagande.

Året har präglats av pappas bortgång och jag har skjutit så mycket framför mig under året. Skönt med en jul snart då telefonerna är tysta och inga kontor är öppna. Sorgen hade inte plats, men den värker en del nu. Så är det.
Det kan vara dags att återgå till en vardag som aldrig mera blir sig lik. Nya prioriteringar. Nya rutiner. Och känslan av att vara den siste mohikanen kommer ofta och hälsar på. Den siste som har kontakter och minnen tillbaka i tiden så att bygdens nu blir begripligt. Den siste som har fötterna kvar i livsmönster som tappat bort sig i cyberrymden. Men knappast den siste som haft den sortens känslor.

Vad ska det bli av den värld som jag växte upp i? Och som gav mig trygghet. Den är på väg bort – eller är den? Gubbarna som kunde ro en båt utan att det hördes ett ljud. Träåror som gled mot träsidorna på träbåten och som fick stöd av de trästag som hette håar och som gled genom öglor som hette träljar och var av vidjor eller rot. Och det stilla droppandet av vattendroppar från årans nos när den vilade en kort tid i luften, innan den vreds ett kvarts varv för att doppas i vattnet med den smalaste sidan nedåt för att ge minsta ljud och motstånd. Och tystnaden i samtalet som inte pågick i båten. Att dela uppmärksamheten på nästa strand eller vädret. Att dela närvaro med luften som kunde bära en fågel åt vårt håll eller ljudet av en. Som uttryckte sin fågelhet bakom skyddande skog. Tystnaden som var samtalet. Och gemenskapen i båten. I färden. Och tystnaden som ett sigill på den gemenskapen. Ord behövdes inte. Färden var nog.

Var är den världen nu?

Visst byttes träljen mot gummislangar för det var ju modernt och senare mot drivremmen från snöskotern för det var ett väldigt stadig material. Men det var samma teknik för att ro. Med lösa åror genom en ögla. Det var fusk att ha fasta årtullar och fixerade åror. Fusk.

Så kom plastbåten och årklykan av metall. Så kom plastbåten med fixerade åror i väl bultade förband. Årans fäste i båten gled i en hylsa av plast som skyddade den hylsa av metall som fäste i båten. Och plötsligt var fusket kultur. Doping var standard.

Och idag ska gästerna ha med sig egen motor eller hyra elmotor. Nu ror man inte gärna. Nu ska man glida fram ändå. Helst tyst med batteridrft.

Jag ror själv aldrig. Eller nästan aldrig. Så hur kunde jag förflyttas hit? Är det bara en tid som rör sig? Var jag medskyldig? Jag som kan laga en plastbåt idag. Röra ihop och fördela, gelcoat och padding. Pensla och rolla. Och svenskan blev engelska. Marine coating. Toplac. Primer.

Så görs vi främmande för vårt ursprung.

Kan du sno en trälj, de kallas egentligen håbanna? Jag menar inte att du knycker den av någon annan utan att du skär den där den växer och sedan snor den runt sig själv tills du får en ögla. Vet du vad håana är? Kan du mönn? Har du haft behov av att kunna lägga ett nät i motvind? Tja, varför frågar jag?

Vems är markerna?

Sommarens sista skötselresa gick bland annat till Knallhattens koja. För att granska städning, gasol, om sorkarna tagit sig in i husen, trasiga saker eller andra överraskningar. Jag blev då granskad av en uggla som verkligen frågade mig vad jag hade för mig.

Ja, vad har jag för mig?

God Jul.

Det är lätt att känna att sanningen inte hjälpte, den räckte inte till. Men sanningen passar inte in. Den har inget mått. Den växer inifrån och blir mera av sig själv. Han hade hittat en sanning och den är nog i sig själv. Vad andra än säger.

Han längtade. Efter att få se en återupprättelse, och ibland såg han spår av att den var på väg, inte bara för honom utan för många. Oftast hade han misstagit sig. Det var ett feltryck, en missuppfattning och avsändaren hade sagt något annat. Värst av allt var rättegångsfelet. De bokstäver som Sverige glömt att ta på allvar 2000 och som man måste ta på allvar 2007 för att rätta till ett sammanhang i förtryckets ogenomträngliga luftslott av lögner.
Han skulle inte få tala. För sin egen sak. Sanningen skulle inte få komma ut. Tas på allvar. Och därmed skulle hans sanning inte få vara med i uträkningen. Förtrycket han mötte skjuter inte skarpt, det suddar ut.

Men sanningen är sitt eget rike. Den föds i sorgen och tvättas av tårarna. Den finns där, utan ord och är sitt eget utrymme. Jag fick prata med honom några gånger då han stannade upp och var stilla i sanningen. Och då kunde vi dela den. Det är verkligheten för mig.

Min pappa var inte borta, när han var fånge i sin besvikelse. Men han var svår att nå. För de som bara såg det skalet vill jag berätta att det fanns något mycket djupare där innanför.
För de som skrämdes av hans bitterhet vill jag säga att den inte var menad mot dem. Det var bara för svårt att bära besvikelsen utan att ruttna inifrån. Det är många som jag fått översätta den besvikelsen åt. För att de inte ska gå bort i sin rädsla. Det behöver jag inte mera göra.

Många beundrade hans handlingskraft – eller var avundsjuka på den. Han fyllde rummet med sina berättelser och jag saknar hans värme. Det är så ont om människor som lyfter himlen lite till.

Hans hjärta tog slut. I hemmet.

När jag blundar känner jag tårar på kinden och här inne i mig snöar det också. Som utanför. Det är lugnt och det är sorgset.
Så känns sanningen.
Tack pappa.

Processen?

Jo, den tar sina turer. Europadomstolen tänker och under tiden börjar det svenska lantmäteriet tugga gamla akter. De skrev i höstas åt pappa att eftersom processen nu lämnat Sverige så kunde en gammal åtgärd som blivit liggande sedan 1994 äntligen åtgärdas! Tänk vad omtänksamt.

Men ganska snart så stod det klart att den enkla åtgärden ”lagfartssammanträde” inte var möjlig att genomföra utan en mängd kompletterande papper och inte ens efter kompletteringar gick den att göra klar. Så den enkla åtgärden blev inte ett fall för en enkel lantmäteriförrättning. Den blev ett fall för Tingsrätt och Hovrätt.

Tiden det tog från det att fallet skulle återupptas fram till idag har bestått av otaliga klantigheter från Lantmäteriet och de vill definitivt få det att se ut som att fallet påbörjades idag och inte år 1995.

!995 började man titta på och förhala det lagfartssammanträde som man nu igen vill förhala och försena. Då var det snart 1996 och genom att en process börjat mellan pappa och staten så kunde man förhala Lantmäteriprocessen och till och med ställa in den på grund av processen.

2010 ska så lantmäteriet göra sitt jobb klart och då klantar man bort viktiga papper och får till det så att det ska se ut som att arbetet är påbörjat nu, under 2010.

Eftersom Sverige ska undvika att få mera kritik av EUdomstolen på grund av orimligt utdragna rättsprocesser så förstår jag mycket väl att man vill fila på siffrorna. Det vore väl onödigt om EU skulle få klart för sig hur det egentligen går till?

Om vi räknar från 1995 till 2010 så blir det femton år för att genomföra en process som går på en förmiddag om bara staten vill komma till rättsskipningens plats för att göra rätt för sig.

Om vi räknar från 2010 till 2010 så ser det ut som att det går väldigt fort att komma fram till att man inte vill göra något i sakfrågan. Eller hur?

Matematik är bra analys, sa Måns.

Lys var ordet, sa Bull.

Månljust, sa Bill.

Josef K! ropade Franz Kafka och fortsatte på sin realistiska roman ”Processen”.

Jag började planera för att skriva, men livet tog andra vägar. Arbete för brödfödan, kalal vinterdagar med svåra elräkningar som följd. Kort turistsäsong och många dagar med konstutställningar med Marita. Och en sommar som tinade fram lika överraskande som alltid. Och så var vi här…

Den svenska rättvisan har visat min pappa att den inte klarar av att fungera i hans fall. Sverige vill inte ge honom talerätt för att få prövat om han äger sin mark eller inte. Så nu finns det ett mål i Europadomstolen som heter Georg Berglund mot Sverige. Det låter något det! Och hur kan Sverige bära sig så illa åt? tja, skicka mig pengar så jag kan få tid att skriva så ska ni få läsa så ögonen trillar av. Något annat sätt ser jag inte att lösa detta på…

Under tiden mal vardagen på och min strategi att bygga kvalitet har burit frukt. För varje månad blir kojor och andra erbjudanden bättre. Och det känns lättare att möta gästerna. ”Bo på nybygge” börjar bli en produkt att räkna med. Samhällsbyggande som ett kall i livet ska nog få sitt genom brott vad det lider.

”People will come” var en replik i en amerikans film om tilliten att satsa ”på sin grej” och att tro på att det skulle ordna sig. Så har vi surfat fram på katastrofens rand i tjugo år och överlevt med små marginaler och det vi ser nu kan vara att ”gästerna dyker upp snart”.

Tillit är tillämpad hållbarhet. Att tro på att det ordnar sig.

eller hur?

Vem får forska idag?

Det låter pretentiöst att någon forskar på någonting. Att någon vill undersöka något för att se hur det är sammansatt och hur det påverkar och påverkat dagens situation. Men det är precis vad jag vill göra – ta reda på hur det kunde komma sig att det vackraste hemman som finns i Lappland av dess ägare och inbyggare kan upplevas som en börda, ett ok att bära? Hur har levnadsförhållanden, klimat och myndigheternas agerande under tvåhundra år påverkat den känslomässiga intelligensen i vår familj? Hur har faktiska historiska skeenden präglat vår existens som agerande varelser? Hur har vi valt våra livsvägar på grund av faktiska händelser? Hur har förfädernas upplevelser och erfarenheter format min egen inre karta över verkligheten? Och hur kan jag välja liv idag?

Och frågan om vem som får forska kanske får bli hängande i luften ett tag – så länge jag har möjligheten att fortsätta fördjupa mig i detta så fortsätter jag.

Tack än en gång för ditt stöd.

Vem är du som tror att du har något att säga??

Utbildning

När jag skrev min C-uppsats om upplevelsens pedagogik för människor med psykiska besvär så läste jag mycket. Böckerna kom i min väg och jag hade svårt att se den röda tråden i mitt eget arbete. Läsandet innebar mycket att tänka på, men sammanhangen gick förlorade. Min uppsats blev därför två – den ena delen handlade om det faktiska arbetet i en grupp med fyra ”patienter” och deras utveckling för att uppnå mera emotionell frihet i sina liv.

Den andra delen var ett försök att hitta en teori för det som hände i gruppen, med var och en av deltagarna, och varför.

Sökandet efter ”att lyckas” i ett socialt sammanhang, var en röd tråd. Det kallas i den kognitiva psykologin, att uppnå ”funktion” med sitt agerande.

Om du inte ”lyckas” så kan du titta på dina egna tankar och välja nya sätt att tänka på – det var principen i kognitiv terapi.

I mitt arbete som pedagog utformade jag övningar som gjorde att deltagarna vågade agera, trots att de hade många minnen av att misslyckas. Och i samtalen efter övningarna ville jag stödja en reflektion, där de tittade på sitt eget agerande. Och de samtalen var mycket svåra att styra. Motståndet mot att reflektera över sig själv var stort och jag kände att jag frågade efter sådant som de inte ville prata om.

Den upplevelsen jag då hade, av att inte kunna föra samtalet vidare inåt till de områden där deltagarna kunde se sig själva, var en viktig orsak till att jag några år senare tog min egen livskris på allvar och förstod att jag själv inte kunde samtala med mig själv. Något låg dolt inom mig.

Egen utveckling

Under den krisen började jag ägna mig åt självkännedom, samtidigt som jag förändrade mitt liv ”på utsidan” genom att flytta, skilja mig, byta arbete och ta emot känslor av sorg och misslyckande som lagrats under många år.

Självkännedom innebar för mig mycket känslor, mycket panik, stora kast mellan förtvivlan och frid och ofta en känsla av att vara på rätt väg även om jag upplevde den vägen som onödigt fylld av hinder, krånglig och lång. Och det innebar en ny livskamrat, en kärlek som jag upplevde som oförtjänt bra.

Och resan med självkännedom innebar mognad. Något som jag aldrig skulle ha erkänt att jag saknade då när jag behövde den som bäst.

Utifrån den mognaden så har jag något att säga.

Vem har gett dig uppdraget då?

Under många år har min pappa varit upprörd över orättvisor som utspelat sig under hans uppväxt. Jag har vuxit upp med många mustiga berättelser från honom. Det har varit långa osande eder och osammanhängande svårförståeliga känsloutbrott men även stillsamma strömmar av minnen från en värld som kändes som sagornas och lägereldarnas tid. Som barn förstod jag inte mycket av dessa brottstycken, men långsamt har en bild av ett sammanhang börjat ta form. En helhet som inte finns i historieböckerna och som pekar på en viktig del av utvecklingen i en hel landsända – Lappland.

De senaste tretton åren har pappa drivit rättslig process mot svenska staten och även om jag kan se logiken i hans vägval, så är det många som inte kan se den existentiella nödvändigheten av att göra sig utfattig på ett sådant företag. När jag förstod skillnaden mellan pappas krav på rättvisa och det allmännas krav på likformighet så tog jag i samma stund på mig ett uppdrag att reda ut begreppen. Så min forskning pågår i en avgrund mellan den statliga begreppsapparatens vägran att se vad den ställt till med och den enskildes känslomässiga upplevelse av att vara förtryckt av något som vägrar träda fram och avslöja sig.

Vem vänder du dig till?

Jag tror att det finns personer som är intresserade av händelser från vår historia.

Jag vill själv reda ut begreppen för min egen skull och jag vill att någon ska ta upp pappas process på bordet så att han kan göra bokslut innan han dör.

Jag vill att flera ska förstå hur svenska myndigheter farit fram i vårt område och att de sanningar som kommit till min kännedom under mina efterforskningar ska göra att orättvisorna erkänns och att en hållbar utveckling kan byggas när man rensat undan vanföreställningarna.

Jag tror att det finns flera som du, som betalar en summa pengar för att stödja någon som har något att berätta.

Vad pratar vi om för process?

Pappa lämnade in sin stämning till Lycksele Tingsrätt 1996 i december. Målet fick namnet T215-96 och motpart var staten genom Fastighetsverket. Detta gjorde han för att han inte fått svar på många års frågor till olika myndigheter om äganderätten till mark och vatten inom vårt hemman Bertejaure i Sorsele Kommun. Han förstod att en process om ”bättre rätt”, en av jordabalkens grundläggande frågor, var enda sättet att få svar på frågan om vem som äger marken.

Detta skulle visa sig vara något som staten motsatte sig. Man ville inte alls veta vem som egentligen var ägare för staten hade tagit marken utan lagligt stöd.

Talerätten beviljas 2000.

Därför började man att skjuta in sig på att pappa inte borde få föra talan alls. Man ifrågasatte helt enkelt talerätten.

Talerätten löste man genom att alla delägare i fastigheten skrev på var sin samtyckeshandling. Innehållet i denna är i korthet att Pappa för process och de övriga är med på detta om det inte kostar dem några pengar.

Tack vare dessa fullmakter beviljar Tingsrätten i Lycksele talerätt och målet tar fart 2000-06-22.

Staten vill inte prata om sakfrågan.

Ganska snart kommer Justitiekanslern in på arenan och tar över målet från Fastighetsverket. Och därmed började också den makabra balett som pågått i tretton år.

JK argumenterade för att frågan skulle avgöras genom ett så kallat mellandomstema. Genom att ta upp en liten del av fallets innehåll skulle man spara på de pengar pappa måste lägga ned för att få föra process. Av omtanke om pappa förde man alltså målet in på villovägar i den så kallade ”avvittringen” – en administrativ process som inte kan förändra skattejord till ströängar, men som staten menade tagit av hemmansägaren alla rättigheter till den nu aktuella jorden.

Motvilligt gick pappa med på detta mellandomstema, efter ett råd från sin advokat Nils Rinander, och 2003 kom en dom från Tinget. Domen överklagades till Hovrätten i Umeå i januari 2004.

Under hanteringen i Hovrätten började pappas missnöje med advokat Rinander att ta sig konkret form. Omvägen via mellandomstemat hade kostat mycket, och han valde en ny jurist, Lars-Ola Hull, som åtog sig platsen som ombud.

Hovrättens hantering resulterade i att målet återförvisades till Tingsrätten 2007 i maj.

Talerätten beviljas 2007

I Lycksele Tingsrätt hölls så förhandlingar i december 2007 och resultatet blev att pappa återigen fick talerätt.

Justitiekanslern överklagade Tingsrättens beslut och när frågan kom tillbaka till Hovrätten så fattade man beslut om att avslå pappas talerätt 2008.

Detta överklagades till Högsta Domstolen som i dagarna, december 2009, beslutat sig för att avslå talerätten. Så nu kommer frågan att hamna i Europa domstolen. Frågan om talerätten alltså – inget är ännu sagt i sakfrågan, frågan om äganderätten.

Så på tretton år har rättsväsendet i Sverige ägnat sig åt sakägartennis – en sport där den som begärt en saklig prövning av ett faktiskt förhållande blir omkringslagen av instanserna för att sakfrågan ska komma i skymundan och principfrågorna framhållas som viktigast.

Vad har Europadomstolen med detta att göra?

När Sverige blev medlem av EU, 1995, skrev man samtidigt på en konvention om mänskliga rättigheter. Den fastslår att envar har rätt till domstolstillträde och en effektiv och jämbördig prövning inom rimlig tid.

Kan man neka talerätt?

Nej, inte enligt konventionen om mänskliga rättigheter. Envar har rätt till domstolsprövning av sin sak. Utan undantag.

Får staten köra över en privatperson?

Nej, inte enligt konventionen om mänskliga rättigheter. Parterna i en process ska ha jämbördiga möjligheter.

Får man förhala en domstolsprövning i tretton år?

Nej, en prövning ska komma till stånd inom rimlig tid.

En prövning ska också handla om något som ska bevisas, i detta fall vem som har laglig rätt till marken. Att en privatperson ska processa i tretton år utan att få lägga fram sina tydliga bevis på äganderätt är ett statlig utövat förtryck – något som vi i Sverige brukar peka ut elaka diktaturer för att göra mot sina stackars medborgare.

Högsta domstolens beslut i Sverige gör det möjligt att gå vidare till EU-domstolen och kräva en annan prövning.

Därför ska jag beskriva sakfrågorna så att alla förstår dem.

Ammarnäs den 17 december 2009, Urban Berglund

Ett ark papper - en lång historia.

Det finns en trycksak ni kan köpa om ni vill stödja mina efterforskningar av vad som egentligen hänt med markerna runt sjön Bertejaure.

Det är ett brev som blev ett fax som blev ett fax igen (och så vidare) som berättar väldigt mycket om vad min far, Georg Berglund, fått vara med om under sin tretton år långa process mot den svenska staten.

Brevet ber Tingsrätten att skyndsamt fatta ett beslut. Faxet, som skrivs direkt på brevet, meddelar att inget kommer att hända på grund av att något annat tar tiden. Ett besked som upprepas ett antal gånger på samma brev och samma fax. En sann historia tecknad på ett ark papper.  Ett konstverk som sammanfattar många dagars väntan vid telefonen. Väntan på besked som aldrig kommer och som, när de kommer, ger besked om mera väntan.

Det är så staten vill skydda sina medborgare genom rättsväsendet – genom att skydda dem från rättsväsendets inverkan.

Köp ”trycksaken” och stöd markägarens rätt att få en laglig prövning.

Köp ”trycksaken” och stöd arbetet att berätta om statens ansvarslösa sätt att behandla markägarens rättigheter.

Köp ”trycksaken” och lär dig mera om hur makten korrumperar rättsväsendet genom att vägra följa lagen.

Piset är 500 kr och du köper den genom att betala in pengarna till vårt plusgiro 452 47 54-1, Vindelåforsens Stugby, ”trycksaken”.

Glöm inte att ange din egen adress och ditt namn.

Av priset är 100 kr moms.

Du kan också sponsra tillkomsten av en bok om fem av de nybyggare som hävdat Bertejaure sedan 1833 och fram till idag.

Boken är tänkt som ett undervisningsmaterial i hemmanets historia och på samma gång ett inlägg i framväxten av en rimlig historieskrivning för vår del av Lappland.

Skicka mig en e-post så kan jag berätta om hur denna sponsring kan gå till.

Eller skriv ett gammaldags brev till

Urban Berglund, Box 56, 92075 Ammarnäs 

Tack för ditt intresse!

Samexistens i djurvärlden

Så är det då bevisat – eller åtminstone på bild. Djuren slåss inte om maten. De kan sitta sida vid sida och äta. Ekologi och fred måste ha en koppling? Det är ett slöseri av energi att hålla konflikter vid liv – det borde vara en grundförutsättning för allt liv. Så om jag svälter i hjäl, beror det på att jag håller någon konflikt vid liv?

Solen når knappt över horisonten, ändå vet jag att det är dagtid.

Solen ska komma med ljus och värme – om den inte gör det så beror det inte på mig. Jorden lutar och årstiderna växlar. Ibland är det mörkare och ibland är det ljusare. Om jag då håller på att svälta ihjäl – beror det på svängningar som är mitt ansvar eller kan jag inget påverka? Är inte ekologins grund just det att jag ska anpassa mig efter svängningarna?

Nu har vi gett fåglar och ekorrar mat i form av frö. Om de inte slåss. Beror det på att vi har sett till att det finns mat? Har vi agerat som välfärdssamhället och matat alla för att hålla samhällskroppen lugn? Är det mitt ansvar att fågel och djur kan samsas?

De orädda talltitorna tar det lugnt. De kan snabbt förflytta sig mellan fågelborden i byn och kommer knappast att svälta ihjäl. Och ekorren litar på sin styrka och sin snabbhet och inga fåglar utmanar ekorren om fröna.

Ekologi handlar om att olika arter hittar olika sätt att vara mest anpassad på. De intar olika roller. De tar tillvara den energi som finns tillgänglig och de bråkar minsta möjligt med varandra. Jag har förstått ekologin.

Men så kom det en ekorre till.

Två av samma sort är en för mycket.

Det här kortet var det enda som jag hann få av de två korrarna. Så fort de såg varandra så började jaga varandra. Åtminstone såg det så ut för mig – att de båda for iväg som streck genom luften utan att jag kunde se vem som var vem. Granen skvallrade med sina gungande grenar om var de var. Men jag kunde inte se dem, än mindre få dem på kort. Och efter ett tag kom en ekorre tillbaka och började äta igen av fröerna. Ensam.

Ska jag tro att två lika är en för mycket?

Ska jag tro att om ekologi är fred så stämmer det så länge som maten räcker och de som äter är olika? Och att om det blir två av samma sort så jagar de varandra tills bara en kan få äta?

Fåglarna flockar sig. Ställer sig i kö och äter i turordning. Flyger in och ut från matbordet. De är två av varje och bråkar inte. De står bara i kö och väntar på sin tur. Ibland är de flockvis nere på snön och letar – sida vid sida – efter något att äta.

Men ekorren jagar bort den som stör matstunden. Och de blir därför svåra att fotografera två och två. Så vad kan ekorren lära mig om freden?

Vid vårt fågelbord förekommer tre ekorrar. Jag har sett dem innan de har sett varandra och jag vet att de jagar varandra, för det har granarna berättat för mig genom att vagga med sina grenar i takt med att ekorren hoppar.

Så vad jag vet, äter aldrig ekorrar vid samma tillfälle på samma plats.

Fred och ekologi handlar alltså om att invänta lämplig tidpunkt. Om jag vore korre så skulle jag vänta till bordet var ledigt. Men under allt kortare dagar och med allt hungrigare mage skulle jag kanske våga mig fram ändå. Bara för att hinna äta innan natten kallade. Med risk att bli ivägjagad.

När jag fyller på fågelmataren kommer titorna ut ur barrskogen. De har så vänliga läten. Och verkar så orädda. De verkar inte störda av att jag står där, mitt i maten. Snarare nöjda över att matbordet fylls. Sådan vill jag också vara, nöjd och orädd och fylld med tillit att det kommer nytt frö.

Kanske är freden ett begrepp som bara människan har. Att freden har ett element av att fylla sin plats så att andra ser att den är upptagen. Att freden bygger på att var och en fyller en plats. Och att djuren inte har någon fred, för de inte har något krig. De äter det de äter för att det är deras sätt att överleva.

Kanske att ekologin pratar till oss om vad det är att vara. Och att vårt krav på fred är en idé om att det som är måste vara annorlunda innan vi kan slappna av och ”bara vara”. Som om varandet tog paus eller bara fanns om det är lugnt i vår omgivning. Vad skulle det vara för ett varande som bara fanns på semestern?

Har vi frågat fåglarna om de accepterar sin tillvaro? Intervjuar vi ekorren om han upplever konkurrensen med andra korrar som snedvriden? Jag har inte det.  Kanske titornas vänliga läte bara är en motfråga – vad pratar du om? I verkligheten finns inget krig, säger de. Och vad är freden då? Och vem har hittat på ekologin? Inte var det vi titor? Finns det frö? Vad glada vi blir.

Kanske det är som vanligt, jag pratar med mig själv? Håller mig upptagen med tankar, frågor, motfrågor, svar, motsvar, motsvarigheter och mera tankar.

Kanske det inte finns någonting att förstå? Att ekologin redan har förstått sig själv och att det bara är jag som håller mig utanför? Med mina föreställningar.

- Insikt, sa Bill.

- Se inåt sa Bull.

- Vad ni bråkar, sa Måns. Se på mig som har svansen högst, istället.

U.

Det har varit en tröttsam dag idag. Inte hårt arbete, men många intryck och som vanligt så många oförenliga beslut att fatta utan särskilt stort beslutsunderlag.

Brandskyddsarbete – att se till att hus och kojor håller sig från att brinna upp med gästerna inuti. Brandsynen kommer på tisdag. Blanketter och formulär. Nätverk av kryssrutor och excel-ark som ska fånga en verklighet som ännu inte hänt för att den inte ska inträffa alls. Skydda från olycka. Så säger lagen.

Fågelmatningar. Ja, det kommer frösäckar och talg från projektet så att vi ska kunna mata fåglar för att det kan bli en attraktion att skåda mesar och titor. Var börjar man? Fäster talg i björkar på försök. Inom synhåll från lämpligt fönster. Turism inomhus?

Vedhanteringen går in i en ny tideräkning. Nu ska vi klyva och kapa under tak. Intressant men det är mycket som ska anpassas. Någon ringer och ska sänka mina telefonkostnader. Jag är lugn och behåller min nöjdhet och försäljaren ger upp, skönt. En blivande elev i studiecirkeln i matkunskap ringer och har missuppfattat dagen för mötet – men tror sig kunna komma på den rätta dagen. Vi tittar på ritningen för hur vedhuset kan anpassas till den moderna tiden. Det ser bra ut. Pappa kommer förbi med bröd som mamma bakat. Hinner inte tacka ens.

Eldar i kaminen. Logen ska vara varm. Vi blir minst åtta på mötet, tror jag. Vi blir tolv. Projektledaren visar bilder och vi får idéer. Några ryms inom budget och andra inte. Några går att genomföra och andra går att genomföra också. Vi ska välja väg. Företagen i Ammarnäs stakar ut en framtid. Och några skyltar vid en stig är föremål för beslut. Vi fikar och vi pratar vidare. Mötet slutar. Roligt med många som tänker framåt. Trött av många intryck. Fikar en smula med Marita och följer henne till hennes lerstuga och får dagens nya former till livs. Roligt. Andligt uppiggande. Formerna fastnar i kameran. Skuggorna. Brytningar mellan ytan som möter ljuset och ytan som går bort i från ljuset. Skulpturens hela mening eller en detalj. Allt blir intressant i bit för bit.

Kollar mejlen. Korrektur från en bok i Norge. Bokningsförfrågan. Hur har vi det med fisket nästa år? Skickar några lugnande rader. Vi har gott om fisk nästa år. Och tröttheten. Ögonen sitter fast inuti huvudet. Rör sig inte kvickt och lätt mellan raderna i korrekturet. Utan står still och känns tunga.

Öppnar bloggen och börjar skriva. Energin kommer loss. det var roligt att skriva. Orkar nog gå hem och sova snart.

Upp piggad av att se flera dimensioner i en bild.

Identitet börjar med utmattning.

U.

Vad säger bilden om mig?

Om jag börjar duga åt mig själv så upplever jag mera av det som händer inom mig och runt mig. Det är min erfarenhet. Och från den plattforman kan jag fundera på vad det är som gör att landsbygden duger. Frågan är aktuell då det står i media ofta, att turismen och landsbygden har framtiden för sig. Att folk behöver komma ut och uppleva naturen för att må bra. Och att turismen ska rädda byarna.

Och jag frågar mig, är det inte bara snack? Om vi låter oss exploateras av en urangruva så blir vi värda något för de som har pengar och då kommer nya vägar hit, mera människor, utbyggnad av samhället och infrastrukturen. Men om vi låter allt vara som det är så får vi svälta, tyna undan och göras osynliga av de som styr sina pengar dit där de förräntar sig. Inte tycker de att stillhet och tystnad är något att betala för. Det är improduktivt och ger ingen avkastning.

Så hur ska vi göra? Vi som bor här på landsbygden? Ska vi låta oss förstöras av exploatering eller dö och förtvina på ett mera hälsosamt sätt? Ja, hur uppstår värdet?

se mera av helheten

Måste jag vidga synfältet en aning och se mer av helheten för att förstå vad värdet kommer av? Se här, samma vatten, bara mera is, men mer sol och pinnen i vattnet syns mindre. Och visst är det vackert?

Men är det mera värt?

Som en av gästerna sa, på vägen hem från Bertejaure. Jeepen var på lagning så vi åkte fyrhjuling och vagn. Och på vägen ned möttes vi av solens ljus och utsikten mot byn och gästen, som på grund av företaget kan välja i sitt liv mellan Indien och Lappland, mellan hotell och koja, funderade högt:

-Vad är bättre, förra veckan i Indien och denna vecka hos Urban? Några intensiva dagar vid sjön, fiska och åka fyrhjuling? Solnedgång och vänner. Jag vet inte om jag kan säga vad som är bäst?

Och han fortsatte att prata om kvalitet och intensitet och att bli uppfylld av en upplevelse och jag förstod att han trivdes. Snart skulle de åka hundra mil för att fira midsommar i ett annat land, men ännu var de kvar i sin semester. Och visst, då känns det att landsbygden har ett värde. Men idag, när snön täcks av en blöt dimma och man helst håller sig inomhus och elräkningarna börjar hota sinnesfriden, då är inte den känslan särskilt närvarande. Känslor går inte att skicka till elbolaget.

Men kanske det är omöjligt att väga pengar mot upplevelser och kanske att landsbygden har sitt värde – trots, och inte tack vare, pengasamhället.

Mitt konto är tomt, men min själ utvecklas – alltså är det inte kört.

närbild av en skön situation

Eller för att låna intryck av tavlan med ”ättiksprovarna” där kinas stora filosofer grinar illa efter att ha provat på ättikan i fatet. En av dem skiner som en sol. Ja, som en förklarad sol. Lao Tse upplever fullhet och skönhet i smaken av ättika och låter sig glädas av den.

I lappland säger man ibland att ”litet roar barnen” men vem har pratat om nödens värde eller rikedomen hos den som intet har?

Nu är dagen slut på kontoret. Alla räkningar försvinner när jag släcker datorn.

U.

Någonting, en rörelse i ögonvrån, fångade uppmärksamheten och en silhuett, som av två skator flaxande i ett cirkusnummer, gjorde sitt avtryck i mitt sinne. När jag tittade åt det hållet så syntes inget särskilt. Eller. Några gungande grangrenar och en ovanlig solfjäder som syntes utanför granens kjolar. Och då och då en rörelse som kunde anas under den utsträckta grangrenen. Något hade hänt.

Och i en glipa mellan två grenar, huvudet av en hök, vråk, örn..ja vad är det för skugga? Där tittar stjärtfjädrarna fram, ja som en solfjäder mot den vita snön. Där tar granens form vid och där syns fågelns markerade huvud med en krokig näbb som pekar mot marken trots att huvudet markerar vaksamhet. Och där skymtar det en vinge, vilka stora vingar den måtte ha?

Vad var det som hade fångats? Solrosfröets torg var tomt på besökare. Vad hade varit där förut? Vaksam fågel ser oss genom köksfönstret. Ingen tid att vända ryggen till för att hämta en kamera. Fågelns blick som inte syns, men känns. Från skuggan under granens kappa. Vem var fångad? Av vem?

Några rörelser och en skymt av en randig vinges undersida och ut genom granens ridå flyger en stor fågels stjärtfjädrar, utbredda för att hålla balansen och för att styra mellan de andra träden, burna av starka vingar och på väg bort från oss med starka slag i luften. Och under fågeln, skymten av en liten rund boll – inga lösa fjädrar, inga lama vingar som släpar, bara en boll och kanske med päls. Det måste ha varit ekorren som fått släppa livet till.

Och allt gick så fort. Ränderna under vingarna, näbbens form, vingbredden, bytet – ja fågelboken gav ledtrådar och det pekade på att duvhöken varit utföraren. Spåren i snön var släpet efter en vinge, men inga fotavtryck. De var bortsopade av fågelns lyftkraft. Men, där var, ett mycket litet, utmejslat fotsteg av en ekorre. Ett enda spår i ytan under granens skydd, där det i övrigt var bara slätt och fritt från tecken. En sista hälsning från en ekorre. Bara ett, enda, tydligt avtryck, med alla tårnas spjärn mot markens snö. Adjö. 

Och snart efter vår inspektion var fågelbordet åter fyllt med besökare. Titor, mesar, domherrar och den stora nötskrikan. Livet går vidare.

vad uppfattar nötskrikan som dramatik?

Den kom som en vind, för att härma dikten, och höken försvann med någon i sina klor för att överleva. Kvar i snön blev ett enda tecken.

Jag önskar att mitt avtryck också ska läsas av någon när jag förts bort. Även om det bara blir ett enda. Men tårna ska alla synas, ja hela avtrycket ska avteckna sig mot bakgrunden där trycket från höken sopat bort alla andra spår. Så att ingen ska ta miste. Jag var här.

U.