Bertejaure heter området där fem nybyggare verkat sedan 1830-talet. Deras historia är värd att berättas och den verklighet som avtäcks tack vare deras öden kan säga oss mycket om villkoren för hållbar utveckling både då och nu.
Jon Larsson hette den same som, för att freda sitt renbete, insynade sitt Lappskatteland till nybygge. Han gjorde det tillsammans med en annan person som snart försvann ur rullorna och han var vid sin död ägare till de två halvorna av hemmanet Bertejaure.
”Björnbitte Jon Larsen” blev hans namn då hans liv ändades av en björn. Änkan bodde kvar med sina barn, men var till slut tvungen att sälja. Eller var hon det? Tog kanske staten av henne det som hon borde ha fått ha kvar att leva av? Och vem var läskunnig och kunde försvara sig? Och vem hade pengar att gå till rätten? Hennes barn levde kvar inom socknen och en son startade ett nytt liv vid platsen som kallas ”Örnbo”.
Förmyndaren till Björnbittes barn tog över en halva av Bertejaure och förvaltade den bra i ett antal år. Han hette Johan Nilsson och han insynade ett nytt gårdsställe till hemmanet vid ”Fällan” som ligger i Ammarnäs på sluttningen av Näsberget. Vid sin död ägde han altlså två hemman. Johan Nilssons änka sålde Bertejaure 1 vidare och köparen sålde vidare till min farfarsfar Josef Gustavsson från Kraddsele.
Josef hade nu ett insynat hemman vid sjön Bertejaure och ett gårdsställe vid Näsberget. Han slog sitt hö vid sjön och hade även sin första ladugård där. Men alltmera började han bo i Ammarnäs. På sina handelsfärder till Norge fick han ett nytt namn. Handlare Meyer i Mo tyckte att han skulle heta Berglund och då blev det så. ”Ryp-Josef” kallades min förfader då han handlade med Ripan som valuta.
Under Josef s levnad började den statliga administrationen att ta av bönderna marken och under den så kallade ”Avvittringen” blandade sig staten in i en ägodelningsprocess och förvandlade skattelagd jord till kronans mark. Olagligt givetvis, men hur skulle fattiga bönder utan skolning försvara sig mot en hotfull överhet?
Josef klagade flera gånger till Kungen över att bli av med god slåttermark som han själv röjt upp, men fick inget gehör. Hade han vetat att det var olagligt kanske han vågat gå till domstol för att kräva sin rätt…
Efter trettio år av markförvandlingar var så statens stöld klar och Josef fick lagfart 1923. På lagfarten står det att han fått marken av kronan. Trots att han köpte ett skattehemnan många år tidigare. Så går det till i Lappland.
Min farfar, Engelbert Berglund, fick sin del av hemmanet och bildade familj. Han fortsatte som bonde och byasmed och var med om många äventyr. Hans fru råkade i tvist om en orgel och inför möjligheterna att tvisten skulle sluta med förlust, så skrev man tidigt över hemmanet på min far.
När pappa var tio år förlorade han sin mor genom sjukdom och han bodde och arbetade långa tider ensam med sin far och sin äldre bror. 1939 var han med om att hans far blev polisanmäld för olaga fiske i sjön de alltid fiskat i – Bertejaure. Kronans betjänt hävdade att staten ägde vattnet. Då farfar Engelbert Berglund vägrade godta sin roll som tjuvfiskare så blev det tingssak och ärendet gick ända upp till Högsta Domstolen. Engelbert vann för han hade äganderätt vid stranden.
Under domstolsförhandlingarna stod det klart att staten inte kunde hävda sin fiskerätt i sjön med mindre att den gick till domstol och stämde hemmansägarna om bättre rätt. Så sa domaren i Högsta Domstolen 1944 åt Justitiekanslern som då var motparten. Men det gjorde inte staten.
I stället lade man sig 1946 i bakhåll för min far och tre övriga hemmansägare. Den statliga betjänten, samma landsfiskal som just förlorat i HD, gick nu till angrepp på hemmansägarnas husbehovsfiske i sjön Bertejaure. Får en statlig företrädare bära sig åt hur som helst?
Målet var inte klar förrän 1950 och vad det innebar får jag berätta senare.
Under hela femtiotalet börjar så en långdragen process där staten ville göra ägoutbyte med hemmansägaran vid sjön Bertejaure. Processen förhalades flera gånger, bland annat undanröjde Kungen sitt eget beslut för att ”rätta till” något som en part i målet ville få rättat. Så kan det gå till i Kungariket Sverige.
Hemmansägarna svartmålades av Landsfiskal och Lappfogde, två statliga tjänstemän, så till den milda grad att en handläggare vid Jordbruksdepartementet fick återsända en inlaga från dem och berätta för dem att deras argument inte hörde hemma i utredningen. Äganderätten till Bertejaure kunde i mycket förkrympt form återuppstå och 1962 fanns det nya gränser – något som borde ha gjorts redan 1868 enligt dåvarande reglementen.
När Lantmäteriet började kalla hemmanet för en samfällighet så tog det eld i min far på 1990-talet. Efter att ha misslyckats med att få till en äganderättsutredning så stämde han 1996 staten om bättre rätt till marken som insynats redan 1832 och 33.
Eftersom ingen statlig tjänsteman följt de reglementen som gällde vid den tiden så gäller de gränser som finns i terrängen. Av de fyra kvadratmil som det insynade området var återstår idag drygt 200 hektar, varav en stor del är vatten. Det är den stölden som pappa vill åtgärda.
Ja, här kunde historien om fem nybyggare ta slut. Från Björnbitte till Johan Nilsson, till Ryp-Josef till Smen till Georg. Men det finns ett tillägg – jag sitter här själv som en sjätte nybyggare. Jag har under pappas rättsprocess lärt mig väldigt mycket om hur makten i en stat kan tillåta att olagliga handlingar kan utföras så länge som det gagnar en mentalitet där staten alltid har rätt. Vid en jämförelse med vad som vid varje tid är den principiella och lagliga rätten så är behandlingen av fjällbönderna ett stort rättsövergrepp. Det är en skamfläck.
Ingen riksdag har lovat tjänstemännen att ta mark av bönderna. Lagen sa att skattejord före avvittringen skulle vara skattejord efter avvittringen. Men vad blev det av den lagen? Vilken mentalitet var det som tog marken av bonden? Vem var det som fattade det beslutet? Vi vet vilka statliga tjänstemän som utförde förföljelserna mot våra förfäder – men vem gav dem frisedel att göra så? Vem kontrollerade kontrollanten?
Som ni förstår så finns det alldeles för många frågor för att historien ska kunna sluta nu. Det är redan sex nybyggare och kanske det blir sju? Vad vet jag om framtiden? Det jag vet säkert är att statens agerande inte får passera obemärkt. Den här historien ska berättas. Och filmas.
Ammarnäs den 27 mars 2009, Urban Berglund, Hemmansägare.
