I dag är det sjutton minus. Inte märkvärdigt med snö, men ändå riktig vinter. Vi har haft en lång höst.
Tack för ert deltagande.
Året har präglats av pappas bortgång och jag har skjutit så mycket framför mig under året. Skönt med en jul snart då telefonerna är tysta och inga kontor är öppna. Sorgen hade inte plats, men den värker en del nu. Så är det.
Det kan vara dags att återgå till en vardag som aldrig mera blir sig lik. Nya prioriteringar. Nya rutiner. Och känslan av att vara den siste mohikanen kommer ofta och hälsar på. Den siste som har kontakter och minnen tillbaka i tiden så att bygdens nu blir begripligt. Den siste som har fötterna kvar i livsmönster som tappat bort sig i cyberrymden. Men knappast den siste som haft den sortens känslor.
Vad ska det bli av den värld som jag växte upp i? Och som gav mig trygghet. Den är på väg bort – eller är den? Gubbarna som kunde ro en båt utan att det hördes ett ljud. Träåror som gled mot träsidorna på träbåten och som fick stöd av de trästag som hette håar och som gled genom öglor som hette träljar och var av vidjor eller rot. Och det stilla droppandet av vattendroppar från årans nos när den vilade en kort tid i luften, innan den vreds ett kvarts varv för att doppas i vattnet med den smalaste sidan nedåt för att ge minsta ljud och motstånd. Och tystnaden i samtalet som inte pågick i båten. Att dela uppmärksamheten på nästa strand eller vädret. Att dela närvaro med luften som kunde bära en fågel åt vårt håll eller ljudet av en. Som uttryckte sin fågelhet bakom skyddande skog. Tystnaden som var samtalet. Och gemenskapen i båten. I färden. Och tystnaden som ett sigill på den gemenskapen. Ord behövdes inte. Färden var nog.
Var är den världen nu?
Visst byttes träljen mot gummislangar för det var ju modernt och senare mot drivremmen från snöskotern för det var ett väldigt stadig material. Men det var samma teknik för att ro. Med lösa åror genom en ögla. Det var fusk att ha fasta årtullar och fixerade åror. Fusk.
Så kom plastbåten och årklykan av metall. Så kom plastbåten med fixerade åror i väl bultade förband. Årans fäste i båten gled i en hylsa av plast som skyddade den hylsa av metall som fäste i båten. Och plötsligt var fusket kultur. Doping var standard.
Och idag ska gästerna ha med sig egen motor eller hyra elmotor. Nu ror man inte gärna. Nu ska man glida fram ändå. Helst tyst med batteridrft.
Jag ror själv aldrig. Eller nästan aldrig. Så hur kunde jag förflyttas hit? Är det bara en tid som rör sig? Var jag medskyldig? Jag som kan laga en plastbåt idag. Röra ihop och fördela, gelcoat och padding. Pensla och rolla. Och svenskan blev engelska. Marine coating. Toplac. Primer.
Så görs vi främmande för vårt ursprung.
Kan du sno en trälj, de kallas egentligen håbanna? Jag menar inte att du knycker den av någon annan utan att du skär den där den växer och sedan snor den runt sig själv tills du får en ögla. Vet du vad håana är? Kan du mönn? Har du haft behov av att kunna lägga ett nät i motvind? Tja, varför frågar jag?
Vems är markerna?
Sommarens sista skötselresa gick bland annat till Knallhattens koja. För att granska städning, gasol, om sorkarna tagit sig in i husen, trasiga saker eller andra överraskningar. Jag blev då granskad av en uggla som verkligen frågade mig vad jag hade för mig.
Ja, vad har jag för mig?
God Jul.
