Sanningen

Sanningen kommer genom tårarna. Sanningen kommer när det snöar på första maj. Sanningen växer i sorgen. Sanningen syns i kärleken. Sanningen passar inte in – den är.
I går dog Georg Berglund, min far.
Han fick inte se någon lättnad i sin livstid, jag hoppas han ser att den nu. Från 1996 till nu valde han att stå upp för något som plågat honom hela livet. Någon ljög – och det var inte han.
Det var obekvämt för andra, men inte hälften så obekvämt som lögnen.
Och sanningen kom med sorgen. Hans val att ta fram det som smärtat honom bar ingen triumf med sig. Det var inte för sanningens smak av sötma som den växte. Det var för att den var nödvändig som den tog mera plats i hans liv. Det var inte en sanning mot någon annan, det var en sanning för en själv. Och en sorg över att vetskapen drog med sig insikten om att det var värre än han trott. Och hans utbrott kom av att många inget förstod. Och ingen ställde saker till rätta. Men han gjorde vad han kunde.

Det är lätt att känna att sanningen inte hjälpte, den räckte inte till. Men sanningen passar inte in. Den har inget mått. Den växer inifrån och blir mera av sig själv. Han hade hittat en sanning och den är nog i sig själv. Vad andra än säger.

Han längtade. Efter att få se en återupprättelse, och ibland såg han spår av att den var på väg, inte bara för honom utan för många. Oftast hade han misstagit sig. Det var ett feltryck, en missuppfattning och avsändaren hade sagt något annat. Värst av allt var rättegångsfelet. De bokstäver som Sverige glömt att ta på allvar 2000 och som man måste ta på allvar 2007 för att rätta till ett sammanhang i förtryckets ogenomträngliga luftslott av lögner.
Han skulle inte få tala. För sin egen sak. Sanningen skulle inte få komma ut. Tas på allvar. Och därmed skulle hans sanning inte få vara med i uträkningen. Förtrycket han mötte skjuter inte skarpt, det suddar ut.

Men sanningen är sitt eget rike. Den föds i sorgen och tvättas av tårarna. Den finns där, utan ord och är sitt eget utrymme. Jag fick prata med honom några gånger då han stannade upp och var stilla i sanningen. Och då kunde vi dela den. Det är verkligheten för mig.

Min pappa var inte borta, när han var fånge i sin besvikelse. Men han var svår att nå. För de som bara såg det skalet vill jag berätta att det fanns något mycket djupare där innanför.
För de som skrämdes av hans bitterhet vill jag säga att den inte var menad mot dem. Det var bara för svårt att bära besvikelsen utan att ruttna inifrån. Det är många som jag fått översätta den besvikelsen åt. För att de inte ska gå bort i sin rädsla. Det behöver jag inte mera göra.

Många beundrade hans handlingskraft – eller var avundsjuka på den. Han fyllde rummet med sina berättelser och jag saknar hans värme. Det är så ont om människor som lyfter himlen lite till.

Hans hjärta tog slut. I hemmet.

När jag blundar känner jag tårar på kinden och här inne i mig snöar det också. Som utanför. Det är lugnt och det är sorgset.
Så känns sanningen.
Tack pappa.