Tack för ditt stöd till forskningen om vårt fjällhemman Bertejaure!
Vem får forska idag?
Det låter pretentiöst att någon forskar på någonting. Att någon vill undersöka något för att se hur det är sammansatt och hur det påverkar och påverkat dagens situation. Men det är precis vad jag vill göra – ta reda på hur det kunde komma sig att det vackraste hemman som finns i Lappland av dess ägare och inbyggare kan upplevas som en börda, ett ok att bära? Hur har levnadsförhållanden, klimat och myndigheternas agerande under tvåhundra år påverkat den känslomässiga intelligensen i vår familj? Hur har faktiska historiska skeenden präglat vår existens som agerande varelser? Hur har vi valt våra livsvägar på grund av faktiska händelser? Hur har förfädernas upplevelser och erfarenheter format min egen inre karta över verkligheten? Och hur kan jag välja liv idag?
Och frågan om vem som får forska kanske får bli hängande i luften ett tag – så länge jag har möjligheten att fortsätta fördjupa mig i detta så fortsätter jag.
Tack än en gång för ditt stöd.
Vem är du som tror att du har något att säga??
Utbildning
När jag skrev min C-uppsats om upplevelsens pedagogik för människor med psykiska besvär så läste jag mycket. Böckerna kom i min väg och jag hade svårt att se den röda tråden i mitt eget arbete. Läsandet innebar mycket att tänka på, men sammanhangen gick förlorade. Min uppsats blev därför två – den ena delen handlade om det faktiska arbetet i en grupp med fyra ”patienter” och deras utveckling för att uppnå mera emotionell frihet i sina liv.
Den andra delen var ett försök att hitta en teori för det som hände i gruppen, med var och en av deltagarna, och varför.
Sökandet efter ”att lyckas” i ett socialt sammanhang, var en röd tråd. Det kallas i den kognitiva psykologin, att uppnå ”funktion” med sitt agerande.
Om du inte ”lyckas” så kan du titta på dina egna tankar och välja nya sätt att tänka på – det var principen i kognitiv terapi.
I mitt arbete som pedagog utformade jag övningar som gjorde att deltagarna vågade agera, trots att de hade många minnen av att misslyckas. Och i samtalen efter övningarna ville jag stödja en reflektion, där de tittade på sitt eget agerande. Och de samtalen var mycket svåra att styra. Motståndet mot att reflektera över sig själv var stort och jag kände att jag frågade efter sådant som de inte ville prata om.
Den upplevelsen jag då hade, av att inte kunna föra samtalet vidare inåt till de områden där deltagarna kunde se sig själva, var en viktig orsak till att jag några år senare tog min egen livskris på allvar och förstod att jag själv inte kunde samtala med mig själv. Något låg dolt inom mig.
Egen utveckling
Under den krisen började jag ägna mig åt självkännedom, samtidigt som jag förändrade mitt liv ”på utsidan” genom att flytta, skilja mig, byta arbete och ta emot känslor av sorg och misslyckande som lagrats under många år.
Självkännedom innebar för mig mycket känslor, mycket panik, stora kast mellan förtvivlan och frid och ofta en känsla av att vara på rätt väg även om jag upplevde den vägen som onödigt fylld av hinder, krånglig och lång. Och det innebar en ny livskamrat, en kärlek som jag upplevde som oförtjänt bra.
Och resan med självkännedom innebar mognad. Något som jag aldrig skulle ha erkänt att jag saknade då när jag behövde den som bäst.
Utifrån den mognaden så har jag något att säga.
Vem har gett dig uppdraget då?
Under många år har min pappa varit upprörd över orättvisor som utspelat sig under hans uppväxt. Jag har vuxit upp med många mustiga berättelser från honom. Det har varit långa osande eder och osammanhängande svårförståeliga känsloutbrott men även stillsamma strömmar av minnen från en värld som kändes som sagornas och lägereldarnas tid. Som barn förstod jag inte mycket av dessa brottstycken, men långsamt har en bild av ett sammanhang börjat ta form. En helhet som inte finns i historieböckerna och som pekar på en viktig del av utvecklingen i en hel landsända – Lappland.
De senaste tretton åren har pappa drivit rättslig process mot svenska staten och även om jag kan se logiken i hans vägval, så är det många som inte kan se den existentiella nödvändigheten av att göra sig utfattig på ett sådant företag. När jag förstod skillnaden mellan pappas krav på rättvisa och det allmännas krav på likformighet så tog jag i samma stund på mig ett uppdrag att reda ut begreppen. Så min forskning pågår i en avgrund mellan den statliga begreppsapparatens vägran att se vad den ställt till med och den enskildes känslomässiga upplevelse av att vara förtryckt av något som vägrar träda fram och avslöja sig.
Vem vänder du dig till?
Jag tror att det finns personer som är intresserade av händelser från vår historia.
Jag vill själv reda ut begreppen för min egen skull och jag vill att någon ska ta upp pappas process på bordet så att han kan göra bokslut innan han dör.
Jag vill att flera ska förstå hur svenska myndigheter farit fram i vårt område och att de sanningar som kommit till min kännedom under mina efterforskningar ska göra att orättvisorna erkänns och att en hållbar utveckling kan byggas när man rensat undan vanföreställningarna.
Jag tror att det finns flera som du, som betalar en summa pengar för att stödja någon som har något att berätta.
Vad pratar vi om för process?
Pappa lämnade in sin stämning till Lycksele Tingsrätt 1996 i december. Målet fick namnet T215-96 och motpart var staten genom Fastighetsverket. Detta gjorde han för att han inte fått svar på många års frågor till olika myndigheter om äganderätten till mark och vatten inom vårt hemman Bertejaure i Sorsele Kommun. Han förstod att en process om ”bättre rätt”, en av jordabalkens grundläggande frågor, var enda sättet att få svar på frågan om vem som äger marken.
Detta skulle visa sig vara något som staten motsatte sig. Man ville inte alls veta vem som egentligen var ägare för staten hade tagit marken utan lagligt stöd.
Talerätten beviljas 2000.
Därför började man att skjuta in sig på att pappa inte borde få föra talan alls. Man ifrågasatte helt enkelt talerätten.
Talerätten löste man genom att alla delägare i fastigheten skrev på var sin samtyckeshandling. Innehållet i denna är i korthet att Pappa för process och de övriga är med på detta om det inte kostar dem några pengar.
Tack vare dessa fullmakter beviljar Tingsrätten i Lycksele talerätt och målet tar fart 2000-06-22.
Staten vill inte prata om sakfrågan.
Ganska snart kommer Justitiekanslern in på arenan och tar över målet från Fastighetsverket. Och därmed började också den makabra balett som pågått i tretton år.
JK argumenterade för att frågan skulle avgöras genom ett så kallat mellandomstema. Genom att ta upp en liten del av fallets innehåll skulle man spara på de pengar pappa måste lägga ned för att få föra process. Av omtanke om pappa förde man alltså målet in på villovägar i den så kallade ”avvittringen” – en administrativ process som inte kan förändra skattejord till ströängar, men som staten menade tagit av hemmansägaren alla rättigheter till den nu aktuella jorden.
Motvilligt gick pappa med på detta mellandomstema, efter ett råd från sin advokat Nils Rinander, och 2003 kom en dom från Tinget. Domen överklagades till Hovrätten i Umeå i januari 2004.
Under hanteringen i Hovrätten började pappas missnöje med advokat Rinander att ta sig konkret form. Omvägen via mellandomstemat hade kostat mycket, och han valde en ny jurist, Lars-Ola Hull, som åtog sig platsen som ombud.
Hovrättens hantering resulterade i att målet återförvisades till Tingsrätten 2007 i maj.
Talerätten beviljas 2007
I Lycksele Tingsrätt hölls så förhandlingar i december 2007 och resultatet blev att pappa återigen fick talerätt.
Justitiekanslern överklagade Tingsrättens beslut och när frågan kom tillbaka till Hovrätten så fattade man beslut om att avslå pappas talerätt 2008.
Detta överklagades till Högsta Domstolen som i dagarna, december 2009, beslutat sig för att avslå talerätten. Så nu kommer frågan att hamna i Europa domstolen. Frågan om talerätten alltså – inget är ännu sagt i sakfrågan, frågan om äganderätten.
Så på tretton år har rättsväsendet i Sverige ägnat sig åt sakägartennis – en sport där den som begärt en saklig prövning av ett faktiskt förhållande blir omkringslagen av instanserna för att sakfrågan ska komma i skymundan och principfrågorna framhållas som viktigast.
Vad har Europadomstolen med detta att göra?
När Sverige blev medlem av EU, 1995, skrev man samtidigt på en konvention om mänskliga rättigheter. Den fastslår att envar har rätt till domstolstillträde och en effektiv och jämbördig prövning inom rimlig tid.
Kan man neka talerätt?
Nej, inte enligt konventionen om mänskliga rättigheter. Envar har rätt till domstolsprövning av sin sak. Utan undantag.
Får staten köra över en privatperson?
Nej, inte enligt konventionen om mänskliga rättigheter. Parterna i en process ska ha jämbördiga möjligheter.
Får man förhala en domstolsprövning i tretton år?
Nej, en prövning ska komma till stånd inom rimlig tid.
En prövning ska också handla om något som ska bevisas, i detta fall vem som har laglig rätt till marken. Att en privatperson ska processa i tretton år utan att få lägga fram sina tydliga bevis på äganderätt är ett statlig utövat förtryck – något som vi i Sverige brukar peka ut elaka diktaturer för att göra mot sina stackars medborgare.
Högsta domstolens beslut i Sverige gör det möjligt att gå vidare till EU-domstolen och kräva en annan prövning.
Därför ska jag beskriva sakfrågorna så att alla förstår dem.
Ammarnäs den 17 december 2009, Urban Berglund
