Samexistens i djurvärlden
Så är det då bevisat – eller åtminstone på bild. Djuren slåss inte om maten. De kan sitta sida vid sida och äta. Ekologi och fred måste ha en koppling? Det är ett slöseri av energi att hålla konflikter vid liv – det borde vara en grundförutsättning för allt liv. Så om jag svälter i hjäl, beror det på att jag håller någon konflikt vid liv?
Solen når knappt över horisonten, ändå vet jag att det är dagtid.
Solen ska komma med ljus och värme – om den inte gör det så beror det inte på mig. Jorden lutar och årstiderna växlar. Ibland är det mörkare och ibland är det ljusare. Om jag då håller på att svälta ihjäl – beror det på svängningar som är mitt ansvar eller kan jag inget påverka? Är inte ekologins grund just det att jag ska anpassa mig efter svängningarna?
Nu har vi gett fåglar och ekorrar mat i form av frö. Om de inte slåss. Beror det på att vi har sett till att det finns mat? Har vi agerat som välfärdssamhället och matat alla för att hålla samhällskroppen lugn? Är det mitt ansvar att fågel och djur kan samsas?
De orädda talltitorna tar det lugnt. De kan snabbt förflytta sig mellan fågelborden i byn och kommer knappast att svälta ihjäl. Och ekorren litar på sin styrka och sin snabbhet och inga fåglar utmanar ekorren om fröna.
Ekologi handlar om att olika arter hittar olika sätt att vara mest anpassad på. De intar olika roller. De tar tillvara den energi som finns tillgänglig och de bråkar minsta möjligt med varandra. Jag har förstått ekologin.
Men så kom det en ekorre till.
Två av samma sort är en för mycket.
Det här kortet var det enda som jag hann få av de två korrarna. Så fort de såg varandra så började jaga varandra. Åtminstone såg det så ut för mig – att de båda for iväg som streck genom luften utan att jag kunde se vem som var vem. Granen skvallrade med sina gungande grenar om var de var. Men jag kunde inte se dem, än mindre få dem på kort. Och efter ett tag kom en ekorre tillbaka och började äta igen av fröerna. Ensam.
Ska jag tro att två lika är en för mycket?
Ska jag tro att om ekologi är fred så stämmer det så länge som maten räcker och de som äter är olika? Och att om det blir två av samma sort så jagar de varandra tills bara en kan få äta?
Fåglarna flockar sig. Ställer sig i kö och äter i turordning. Flyger in och ut från matbordet. De är två av varje och bråkar inte. De står bara i kö och väntar på sin tur. Ibland är de flockvis nere på snön och letar – sida vid sida – efter något att äta.
Men ekorren jagar bort den som stör matstunden. Och de blir därför svåra att fotografera två och två. Så vad kan ekorren lära mig om freden?
Vid vårt fågelbord förekommer tre ekorrar. Jag har sett dem innan de har sett varandra och jag vet att de jagar varandra, för det har granarna berättat för mig genom att vagga med sina grenar i takt med att ekorren hoppar.
Så vad jag vet, äter aldrig ekorrar vid samma tillfälle på samma plats.
Fred och ekologi handlar alltså om att invänta lämplig tidpunkt. Om jag vore korre så skulle jag vänta till bordet var ledigt. Men under allt kortare dagar och med allt hungrigare mage skulle jag kanske våga mig fram ändå. Bara för att hinna äta innan natten kallade. Med risk att bli ivägjagad.
När jag fyller på fågelmataren kommer titorna ut ur barrskogen. De har så vänliga läten. Och verkar så orädda. De verkar inte störda av att jag står där, mitt i maten. Snarare nöjda över att matbordet fylls. Sådan vill jag också vara, nöjd och orädd och fylld med tillit att det kommer nytt frö.
Kanske är freden ett begrepp som bara människan har. Att freden har ett element av att fylla sin plats så att andra ser att den är upptagen. Att freden bygger på att var och en fyller en plats. Och att djuren inte har någon fred, för de inte har något krig. De äter det de äter för att det är deras sätt att överleva.
Kanske att ekologin pratar till oss om vad det är att vara. Och att vårt krav på fred är en idé om att det som är måste vara annorlunda innan vi kan slappna av och “bara vara”. Som om varandet tog paus eller bara fanns om det är lugnt i vår omgivning. Vad skulle det vara för ett varande som bara fanns på semestern?
Har vi frågat fåglarna om de accepterar sin tillvaro? Intervjuar vi ekorren om han upplever konkurrensen med andra korrar som snedvriden? Jag har inte det. Kanske titornas vänliga läte bara är en motfråga – vad pratar du om? I verkligheten finns inget krig, säger de. Och vad är freden då? Och vem har hittat på ekologin? Inte var det vi titor? Finns det frö? Vad glada vi blir.
Kanske det är som vanligt, jag pratar med mig själv? Håller mig upptagen med tankar, frågor, motfrågor, svar, motsvar, motsvarigheter och mera tankar.
Kanske det inte finns någonting att förstå? Att ekologin redan har förstått sig själv och att det bara är jag som håller mig utanför? Med mina föreställningar.
- Insikt, sa Bill.
- Se inåt sa Bull.
- Vad ni bråkar, sa Måns. Se på mig som har svansen högst, istället.
U.
