Att duga som man är – vad är det? Få människor kan svar på det, eller har jag fel? Vad är det att vara? Bara frågorna här kan ta en livstid att besvara – om man vill.
Vad säger bilden om mig?
Om jag börjar duga åt mig själv så upplever jag mera av det som händer inom mig och runt mig. Det är min erfarenhet. Och från den plattforman kan jag fundera på vad det är som gör att landsbygden duger. Frågan är aktuell då det står i media ofta, att turismen och landsbygden har framtiden för sig. Att folk behöver komma ut och uppleva naturen för att må bra. Och att turismen ska rädda byarna.
Och jag frågar mig, är det inte bara snack? Om vi låter oss exploateras av en urangruva så blir vi värda något för de som har pengar och då kommer nya vägar hit, mera människor, utbyggnad av samhället och infrastrukturen. Men om vi låter allt vara som det är så får vi svälta, tyna undan och göras osynliga av de som styr sina pengar dit där de förräntar sig. Inte tycker de att stillhet och tystnad är något att betala för. Det är improduktivt och ger ingen avkastning.
Så hur ska vi göra? Vi som bor här på landsbygden? Ska vi låta oss förstöras av exploatering eller dö och förtvina på ett mera hälsosamt sätt? Ja, hur uppstår värdet?
se mera av helheten
Måste jag vidga synfältet en aning och se mer av helheten för att förstå vad värdet kommer av? Se här, samma vatten, bara mera is, men mer sol och pinnen i vattnet syns mindre. Och visst är det vackert?
Men är det mera värt?
Som en av gästerna sa, på vägen hem från Bertejaure. Jeepen var på lagning så vi åkte fyrhjuling och vagn. Och på vägen ned möttes vi av solens ljus och utsikten mot byn och gästen, som på grund av företaget kan välja i sitt liv mellan Indien och Lappland, mellan hotell och koja, funderade högt:
-Vad är bättre, förra veckan i Indien och denna vecka hos Urban? Några intensiva dagar vid sjön, fiska och åka fyrhjuling? Solnedgång och vänner. Jag vet inte om jag kan säga vad som är bäst?
Och han fortsatte att prata om kvalitet och intensitet och att bli uppfylld av en upplevelse och jag förstod att han trivdes. Snart skulle de åka hundra mil för att fira midsommar i ett annat land, men ännu var de kvar i sin semester. Och visst, då känns det att landsbygden har ett värde. Men idag, när snön täcks av en blöt dimma och man helst håller sig inomhus och elräkningarna börjar hota sinnesfriden, då är inte den känslan särskilt närvarande. Känslor går inte att skicka till elbolaget.
Men kanske det är omöjligt att väga pengar mot upplevelser och kanske att landsbygden har sitt värde – trots, och inte tack vare, pengasamhället.
Mitt konto är tomt, men min själ utvecklas – alltså är det inte kört.
närbild av en skön situation
Eller för att låna intryck av tavlan med “ättiksprovarna” där kinas stora filosofer grinar illa efter att ha provat på ättikan i fatet. En av dem skiner som en sol. Ja, som en förklarad sol. Lao Tse upplever fullhet och skönhet i smaken av ättika och låter sig glädas av den.
I lappland säger man ibland att “litet roar barnen” men vem har pratat om nödens värde eller rikedomen hos den som intet har?
Nu är dagen slut på kontoret. Alla räkningar försvinner när jag släcker datorn.
U.
