Så har det då hänt. Vår fågelmatning fick besök. Inte av sparvar och mesar, eller finkar och skrikor, eller av ekorrar heller för den delen. Men de var alla inblandade som åskådare när duvhöken slog till och försvann med en ekorre. Alldeles för snabbt för att vi skulle kunna ta fram en kamera och på tok för överraskande för att vi skulle komma på idén ens.
Någonting, en rörelse i ögonvrån, fångade uppmärksamheten och en silhuett, som av två skator flaxande i ett cirkusnummer, gjorde sitt avtryck i mitt sinne. När jag tittade åt det hållet så syntes inget särskilt. Eller. Några gungande grangrenar och en ovanlig solfjäder som syntes utanför granens kjolar. Och då och då en rörelse som kunde anas under den utsträckta grangrenen. Något hade hänt.
Och i en glipa mellan två grenar, huvudet av en hök, vråk, örn..ja vad är det för skugga? Där tittar stjärtfjädrarna fram, ja som en solfjäder mot den vita snön. Där tar granens form vid och där syns fågelns markerade huvud med en krokig näbb som pekar mot marken trots att huvudet markerar vaksamhet. Och där skymtar det en vinge, vilka stora vingar den måtte ha?
Vad var det som hade fångats? Solrosfröets torg var tomt på besökare. Vad hade varit där förut? Vaksam fågel ser oss genom köksfönstret. Ingen tid att vända ryggen till för att hämta en kamera. Fågelns blick som inte syns, men känns. Från skuggan under granens kappa. Vem var fångad? Av vem?
Några rörelser och en skymt av en randig vinges undersida och ut genom granens ridå flyger en stor fågels stjärtfjädrar, utbredda för att hålla balansen och för att styra mellan de andra träden, burna av starka vingar och på väg bort från oss med starka slag i luften. Och under fågeln, skymten av en liten rund boll – inga lösa fjädrar, inga lama vingar som släpar, bara en boll och kanske med päls. Det måste ha varit ekorren som fått släppa livet till.
Och allt gick så fort. Ränderna under vingarna, näbbens form, vingbredden, bytet – ja fågelboken gav ledtrådar och det pekade på att duvhöken varit utföraren. Spåren i snön var släpet efter en vinge, men inga fotavtryck. De var bortsopade av fågelns lyftkraft. Men, där var, ett mycket litet, utmejslat fotsteg av en ekorre. Ett enda spår i ytan under granens skydd, där det i övrigt var bara slätt och fritt från tecken. En sista hälsning från en ekorre. Bara ett, enda, tydligt avtryck, med alla tårnas spjärn mot markens snö. Adjö.
Och snart efter vår inspektion var fågelbordet åter fyllt med besökare. Titor, mesar, domherrar och den stora nötskrikan. Livet går vidare.
vad uppfattar nötskrikan som dramatik?
Den kom som en vind, för att härma dikten, och höken försvann med någon i sina klor för att överleva. Kvar i snön blev ett enda tecken.
Jag önskar att mitt avtryck också ska läsas av någon när jag förts bort. Även om det bara blir ett enda. Men tårna ska alla synas, ja hela avtrycket ska avteckna sig mot bakgrunden där trycket från höken sopat bort alla andra spår. Så att ingen ska ta miste. Jag var här.
U.
